MedHund i Åkersberga, Stockholm

Måndagen den 1 november 2013

Godis som belöning till hunden

Man kan fundera på nödvändigheten med att ge hunden godis som belöning. Jag arbetar med positiv förstärkning, dvs att belöna rätt beteende hos hunden. En äldre träningsmetod bygger på att locka hunden att göra fel och bestraffa fel beteende. Jag vill arbeta fram det rätta beteendet om och om igen och varje gång förstärka rätt beteende med en belöning. Det snabbaste sättet att belöna hunden på är med en godis.

För att träna hund behöver vi förstå hur en hund fungerar. Vi behöver se hunden och hundens behov. Vi behöver också se oss själva och hur vi agerar tillsammans med hunden. Hunden har en medfödd vilja att samarbeta och i min flock ser jag hur de yngre både anpassar sig efter de äldre hundarna och hur de utmanar dem och vad som händer vid en utmaning. T ex så lägger en äldre hund inte ned en annan hund på rygg, utan det är den som visar sin underkastelse som själv lägger sig ned. Undantaget är ett slagsmål, som också är en lösning som kommer sent i kommunikationsprocessen mellan två hundar. Där kan den starkare tvinga ned den andra hunden på marken. Jag har hundar som lägger sig för mig om jag petar till dem med ett finger samtidigt som jag är missnöjd, men också hundar som inte gör det. Det här har inte med ledarskap att göra, det här har med kommunikation och individens egenskaper att göra. Min äldsta tik har lagt sig för en yngre tik som tjafsade med henne utan att hon (den äldre tiken) förlorade sin suveräna roll som en lugn ledare. Tvärtom befäste hon sin roll som en trygg individ som inte gärna slåss; det ska till mer än så. Dock, den tiken som utmanade henne, hon fick till slut flytta för hon trivdes inte i flocklivet och en av mina hanar ogillade henne så pass att han inte ens uppvaktade henne under löp. Hon hamnade hos en familj med en pojke på fem år som hon behandlar som sin valp. På hunddagiset som hon kom till, fick hon efter en tid gå gratis för hon var så duktig på att ta hand om besvärliga hundar och nya hundar som kom till dagiset. Det var alltså inget fel på henne, men även hos hundar finns det vi kallar personkemi. Det behöver vi ta hänsyn till om vi vill förstå hur vi bäst lär vår hund det vi vill lära den. Vi behöver vara medvetna om hur vi själva agerar mot hunden. Och en viktig sak är att förstå att vi inte är hundar, vi kommer inte att kunna härma hundar i vår kommunikation med hunden. Vi är människor och ska så förbli.



Sedan mitten av förra seklet har man bl a genom Konrad Lorentz (etolog, känd för fåglars prägling) och inlärningspsykologin, haft kunskapen om positiv förstärkning. Tex att det är den snabbaste och effektivaste vägen till inlärning för människor och djur. Kunskapen tog lång tid på sig att få fäste i hundträningssammanhang. Anders Hallgren har sedan 60-talet arbetat för en mjukare hunddressyr och 1994 var jag med på en konferens där de “gamla rävarna” inom Svenska Brukshundklubben (SBK) visade att de tagit till sig de nya mjukare metoderna och förfasade sig över de tidigare metoderna. Vid samma tidpunkt blev det förbjudet att aga sin hund på SBK:s träningsplaner och en man som gick instruktörsutbildningen samtidigt med mig (1993) blev avstängd på grund av sina hårda metoder.



En del av de gamla träningsmetoderna dyker upp igen, det går trender i det, liksom i annat. Jag har sett att hundtränare som använder sig av de hårdare metoderna ibland kan hänvisa till att deras träning har ett ursprung i hur vargflocken beter sig, med hackkyckling och rangordning. Det var bl a detta man upptäckte för drygt femtio år sedan att det INTE stämmer. Den här hackordningen fann man bland djur som studerades i fångenskap, dvs i burar och inhägnader. Det här gjorde man med höns och vargar m fl arter och resultaten fick sedan förkastas när man studerade samma arter i det fria. Bland de vilda vargarna finns inte beteendet med hackkyckling, tvärtom är vargflocken medveten om en individs värde i t ex jaktsammanhang osv. Det är dock mycket ovanligt att en varg kan ta sig in i en flock på annat sätt än att födas in i den eller bilda flocken själv med en partner. En individ som inte kan anpassa sig till flocken lämnar den.



Jag tycker att det är sorgligt att se hundtränare på TV som t ex skakar och ruskar om hunden otaliga gånger under ett träningstillfälle. Ett exempel är hundprogrammet på Gokväll där hundtränaren vid ett tillfälle skulle hjälpa en ägaren till en liten hund (minns inte rasen nu, kanske cavalier), eftersom hunden gjorde utfall mot bilar. Hundtränarens lösning var att gå på en smal bilväg och varje gång det kom en bil ruskades hunden om i nackskinnet. För mig är det ett sätt att skapa OTRYGGHET hos hunden. Vid ett bilmöte vill jag skapa trygghet vid min sida för hunden. Det känns kortsiktigt tänkt och onödigt att utsätta hunden för en sådan metod. Ogenomtänkt helt enkelt, i mina ögon.

För några år sedan var jag på ett seminarium i riksdagshuset med riksdagsledamöter, veterinärer och hundtränare där bl a träningsmetoderna i Mannen som talar med hundar, diskuterades. Önskemålet var att förbjuda TV-programmet i Sverige på samma sätt som man hade förbjudit det i Danmark. I Danmark strider metoderna mot djurlagsstiftningen, enligt den information jag fick under seminariet. Det gör de även i Sverige, men här censureras de avsnitten bort. I de avsnitten används el och stackel som båda är förbjudna i Sverige. Hundtränaren använder även en metod där halsbandet flyttas högre upp på hundens hals så att det smärtar om hunden drar det minsta. När halsbandet sitter på det sättet kan det även knäcka små kotutskott i hundens nacke. Med smärta kan de flesta varelser kuvas. Min träning går inte ut på att kuva hunden, den går ut på att bygga ett samarbete. Som kuriosa kan jag också tillägga att Sverige är det land i Europa som är mest USA-tillvänt. T ex tv-program som dr. Phil ses endast i Sverige och Holland av de europeiska länderna. Jag anser att det också är en stor anledning till framgången med mannen som talar med hundar i Sverige.

Stackel är ett halsband med taggar vända inåt mot hundens hals.

På min hemsida presenteras min inställning till hundträning. Det finns hundtränare i min kommun som har andra metoder. Ibland passar de bättre, kanske inte för hunden, men för ägarna. Dock är det sorgligt att höra sådana historier som att de som börjat en kurs där, har inte fått ut hunden ur bilen när de kommer tillbaka för att gå kursens andra tillfälle. Andra har berättat att de själva känt sig helt odugliga som hundägare. Jag tror inte att jag kan tillfredsställa alla, jag tror inte att alla är jättenöjda efter mina kurser, men jag har som mål att kunna förklara hur hundar fungerar och att få hundägarna att lyckas med sina hundar. Ofta kan jag visa hur man gör för att få hunden att lyckas, men målet är inte att visa att jag kan det. Syftet är att visa att det går och att ge hundägaren en chans att härma mig. Härmningsdelen i inlärning är stor och effektiv, ofta underskattad, vilket inte minst märks på mina hundar som lär sig av att titta på varandra. Mitt mål är att hundägaren ska få med sig metoderna hem och själv klara av att träna sin hund. “Det är ett förhållningssätt man lär sig”, som en kursdeltagare sade i somras. Hon och hennes man åkte från Uppsala med sin hund för att gå sin fjärde och femte kurs här hos mig under sommaren.

I kunskapen om hur hunden fungerar ingår en förståelse för vad som motiverar hunden. Belöningar motiverar och det finns många slags belöningar. Att bli bestraffad för fel beteende motiverar också hunden att undvika fel beteende. Vi vill alla undvika obehag och vi människor gör det i så stor grad att vi inte ens förstår varför vi ibland väljer ett beteende framför ett annat trots att förnuftet säger oss att det inte är så vi borde göra. Att belöna rätt beteende är den effektivaste träningsvägen vid inlärning. Om hunden har ett etablerat felbeteende behöver det beteendet hindras för att ett nytt, rätt beteende ska kunna läras in.

Hunden förstår inte vad vi säger. Den har ingen medfödd förståelse för våra ord, varje ord som vi vill ska betyda något för hunden behöver läras in. Säger vi “sitt” och bestraffar hunden när den inte sätter sig, kommer den kanske en dag på vad “sitt” betyder. Associationen till signalen kommer att vara obehaglig och hunden sätter sig långsamt. Med en godbit i handen kan hunden lära sig samma sak på några få försök och den sätter sig snabbt för att få sin godbit. Det här gäller all inlärning. Om du hamnar på ett nytt jobb och får en plats vid ett skrivbord tilldelad dig, men inga instruktioner, kanske du börjar bläddra i pappershögen framför dig. Plötsligt kommer chefen och ger dig en örfil. Det händer sedan igen när du bläddrar i pappersbunden. Och igen. Du låter bli att röra papperen och likväl då får du en örfil, men ingen förklaring. Det blir mindre roligt att gå till arbetsplatsen, men du har inget som helst alternativ, så du hukar på vägen dit. En dag slänger du pappersbunten i papperskorgen och så kommer chefen förbi och ger dig ett leende. Nästa pappersbunt slänger du i papperskorgen direkt och du får ditt leende. Nu vet du vad din uppgift är. Obehaget finns kvar, men du suktar efter chefens leende för det betyder att du inte får någon örfil. En dag ger chefen dig en ny uppgift, men du vågar inte göra din nya uppgift eftersom du är rädd för obehag. Du känner inte ens att du vet hur du ska göra, trots att du nu får tydliga instruktioner och uppgiften är enkel. Det här kallas “inlärd hjälplöshet” och är ett tillstånd som både människor, hundar och andra djur kan hamna i efter att ha befunnit sig i en depraverad miljö eller fått upprepade obehag i sina försök att lösa ett problem. Tillståndet betecknas av att individen inte längre tror sig klara av de enklaste uppgifter och inte heller kan undvika obehag trots att en enkel utväg finns.

När jag var på Hundens Hus för en liten tid sedan, kom just detta med belöningar upp. Min lärare berättade att hon träffat en hundägare som tyckte att det skulle räcka för hunden att få en klapp för att tala om att den gjort rätt. I vår diskussion kom vi fram till att i en depraverad miljö kan det bli en belöning som hjälper hunden att förstå när den gör rätt. När jag möter människor som tränat hund lika länge som jag, 25 år, eller mer och är insatta i inlärningsmetodik, är godis en självklarhet för att snabbt få resultat. Jag har till och med vunnit pris en gång för mina höga “belöningsfrekvens” vid inlärning. Kolla gärna hundtränare på nätet, även från USA, genom att söka på tex klickerträning.

Helenas princip går ut på att under den första delen av hundens liv får hunden väldigt mycket mer godis än senare. Jag använder 20-80 modellen för att åskådliggöra det. Under de första 20 procenten av hundens liv ska den få 80 procent av allt sitt godis. Om hunden lever i tio år och får 100.000 godis under sitt liv innebär det 109 godis om dagen i två år och 7 godis om dagen resten av livet. Det är en bild av hur bra en grundlig inlärning fungerar, inte något exakt mått att följa. Varje gång jag lär min hund något nytt belönar jag alltid rätt beteende med hög frekvens i början, men jag höjer också kraven ganska snart. Vid varje ny inlärning kan principen användas; 80 procent av godisarna under de 20 första procenten av inlärningen av ett nytt moment.

Ju mindre delmoment jag har byggt min kriteriestege av, desto fortare kan jag lämna en pinne och gå högre på stegen. T ex om jag ska lära hunden vacker tass/high five. I början belönar jag -med en godbit- att den lägger över vikten på den andra tassen. Först förstår inte hunden, men den hund som har lärt sig att jag lär den saker, kommer att söka efter vad som ger utdelning. Snart lyfter den tassen lite från marken, vilket var mitt nya kriterium, och belönas med en godbit. Varje litet steg (kriterium) upprepas många gånger med en godbit som belöning när den gör rätt, tills jag är säker på att hunden förstår, men inte så många gånger att den fastnar i inlärningen. Sedan vill jag ha upp tassen högre och vågar vänta in att hunden söker sig fram. Jag belönar att tassen hålls högre, men kräver inte att den ska rakt upp i luften ännu. Hur fort det går beror på hur noga jag är med att med att tala om när hunden gör rätt, om jag ser till att befästa rätt beteende och om jag inte slarvar med belöningarna (godisarna). Om hunden får en godbit utan att prestera (man stoppar t ex i den det som blir över) kan hunden börja villkora träningen istället för att söka en lösning, dvs det nya beteende som ger en godbit. Att alltid belöna rätt beteende och våga höja kriterierna är grunden för inlärning anser jag. När hunden kan, ges belöningen mer sällan. Motivationen höjs då, när hunden kan, om belöningen kommer oregelbundet och överraskande. Alltså efter inlärningsfasen. En variation på belöningarna ger också en ökad motivation. Motivationen får vi aldrig glömma: varför gör hunden det här? Mitt mål är att samarbetet med mig är så värdefullt att det motiverar. I spårarbetet är spåret för de flesta hundar starkt självbelönande, liksom dragarbetet för draghundarna. Om inlärningen är kantad av obehag, kan hunden utföra samma uppgifter av andra orsaker.

Under inlärningen är jag noga med att göra träningen lustfylld. Jag går inte ut i skogen med hunden som håller på att lära sig spårarbetet och bråkar med den kring ”sitt” och ”fot”. Fångar den mitt spår får den spåra. Behöver den paus får den paus. Det är inte ovanligt att hunden när den lär sig något nytt, blir ivrig och vill göra igen. Jag minns min första valp när hon kom på hur man går i trappor. Uppför trappor. Hon tog hela trapphuset i ett svep, men visste inte hur man går nedför. Så när jag väl kom upp på översta våningen satt hon där och väntade och vi tog hissen ned till vårt våningsplan. När jag lär hundarna att putta på gymbollarna ute i trädgården, kommer de till en punkt där de tycker det är jättekul och då får de lattja runt lite med puttandet tillsammans med mig. Samtidigt befäster jag signalen som betyder putta, men lägger undan den tänkta träningen med ”ut”, ”ligg” och ”stanna”. I det här läget behöver jag inte längre belöna varje putt eftersom hunden kommit på och tycker att det är roligt.

Godisautomater, som människor som belönade hundarna med godis på 80- och 90- talet, kunde kallas av de som använde tuffare metoder, är ändå en mycket bra bild av hur godisen ska delas ut. En godis kommer ur apparaten när man lagt i sin peng och gjort sitt val eller vridit på vredet. Rätt insats ger en godbit.