MedHund i Åkersberga, Stockholm

Söndagen den 25 november 2012
Frisk och sjuk, del 2

Senta med krage

Oförskämt pigg, fär jag säga om Senta. Såret som är litet och smalt, läker väldigt bra. Hon har inte förstått, eller hennes kropp har inte förstått vad som hänt. Hon är sex-sju veckor efter höglöp och vill gärna gräva sig en lya inför kommande nedkomst av imaginära valpar. Enligt Sentatraditionen. Ögonen glittrar och hon ser helt underbart spjuveraktig ut när vi rastar i trädgården och hon dundrar in i ett buskage med kragen på sig. Hon har till och med använt kragen som skopa innan jag hunnit stoppa henne. Annars sover hon mest och snarkar gott. Zoyenka stoppar gärna in nosen i Sentas krage, men Senta bryr sig inte utan kliver på framåt och Zoyenka får backa med eller snabbt ta sig ur. Mest är Senta ifred förstås, det låter som hon är aktiv, men som sagt, hon sover mest.

Igår kom Beo på besök och efter en stund i trädgården gick vi in. Beo och Zoyenka flirtade under bordet och höll tass på tass. Hur gulligt som helst.

Vit tass på brunsvart tass, tills Beo plötsligt sa: "usch tjejbaciller" och backade.













Zoyenka försökte flirta tillbaka honom med koppeltricks.

Sedan, eftersom han är så liten (5 mån, 28 kg) och Zoyenka är stor (7 mån, 22 kg), bjöd hon in till lek på samma sätt som Avanti och Gisa kan leka med henne. Se nedan klipp på Gisa och Zoyenka, Gisa underst.

Gisa i sin lya

Gisa som också är sex-sju veckor efter höglöp har sin lya i hallen.

Fredagen den 23 november 2012
Frisk och sjuk

Igår var vi till vår veterinär Jerker på Vallentuna djurklinik. Sarek lämnade ett litet blodprov och det visade att han är frisk. Han är friskförklarad efter sin förgiftning för tre månader sedan. Det var njurarna vi kollade. Hurra, hurra, hurra!

Senta som liten

Sedan var Sentas tur att visa upp sin svullna vulva. Det var inte lika bra och idag blev hon opererad. Livmoderinflammation och livmoderns togs bort. Efter löpet för sex veckor sedan var hon efterlöps-deppig som vanligt. För ca två veckor sedan blev hon piggare och mer ivrig att gå promenader.

Senta på appellplan

Hon fick inte feber, såg pigg och glad ut, men var väldigt irriterad i vulva. De vanliga symtomen på livmoder-inflammation: dricker mycket vatten, trött, ser hängig ut -speciellt i ögonen och feber, har hon inte haft. Först i natt har hon druckit så vattnet tog slut i vattenskålen. Nu är hon hemma igen min tös-i-tant med krage på och ligger här och sover. Hon snarkar.

Zoyenka fick väga sig igår och hon väger 22,4 kg. Tillväxtzonerna är fortfarande stora, så det blir en stor tös, min Pytteliten. Men så trevlig och frimodig hon är. Toppentjej.

Fredagen den 16 november 2012
Dagar av inspiration

I går var det en dag fylld av inspiration, minst sagt. I början av veckan sprang jag på en vän på nätet (hennes hemsida) som jag hade för 25-30 år sedan och inte har träffat sedan dess. Mervi har företaget Hundinspiration med konsulterande verksamhet och butik i Täby.

Mervis dotter Louise jobbar i butiken.

I går åt vi lunch och jag besökte butiken. Hennes verksamhet, både butik och konsultdelen, genomsyras av tanken om att överföra kunskap: "Om någon vill köpa en dressyrlänk så får de förstås göra det, men jag berättar först vad det finns för alternativ och varför", sa hon bland annat. Jag undrar om vi formade varandra då, när vi var runt tjugo år och plus, eller om vi trivdes så bra för att vi redan då tänkte lika.

Mervi, Kenzo och Emilie.

Mervi visade mig vgw-bältet (very good walking) och gav mig lite kunskap om dess bakgrund som rehabiliteringssele. Hon visade hur det ska sitta på en av de anställdas hundar. "Men hej Igor", sa jag och han (den store stövaren) sa samma sak "Hej, hej". Det var en bekanting, en terapihund, och strax efter dök matte Emilie upp i butiken. Vi gick terapihundsutbildning tillsammans på Hundens Hus för två år sedan; hade efter det närapå veckovisa träffar med hundarna, just nu hade vi inte hörts på ett halvår och så finns hon och Igor där i butiken när jag besöker Mervi. Hon började jobba där i somras. Kul! Världen är liten.

En ros till Cilla

Och apropå Hundens Hus så vill jag ge Cilla veckans ros! (alltså Cilla Danielsson som driver Hundens Hus). Jag skulle varit på Chicken camp i Borlänge denna vecka, men blev dålig och fick antibiotika. Var tvungen att avboka med kort varsel och Cilla erbjuder mig nu en annan kurs i Stockholm istället (det är inte hon som driver Chicken camp -man klickar höns). Ser verkligen fram emot den. Chicken camp/Cillas kurs ingår i min utbildning till assistanshundsinstruktör.

Idag tog vovvarna och jag igen lite av den senaste tidens tomgångskörning (pga lunginflammationen). Det blev promenad, dragträning och spår. Härligt, men lerigt på vägarna. Senta som gick spår och inte i dragspann, höll sig vit och fin om tassen så hon fick komma in en liten stund när vi sedan åkte till mattefar på besök och hade myspys.

Fredagen den 9 november 2012
Nina fyller år

Grattis Nina!!!
När gudmor Nina och jag i juni var i Jämtland och hämtade Zoyenka, lekte Nina med de små valparna så hon var lika svår att fånga på bild som valparna. Fram och tillbaka for de över gårdsplanen, och in bakom huset ut på fältet. Jag har flera bilder där en liten släng av Ninas långa hår fladdrar förbi eller ett knä eller en flik av hennes blus. Här kommer några där hon nästan är skönjbar.

Torsdagen den 8 november 2012
Zoyenka 7 månader gammal

Idag är Zoyenka 7 månader gammal. Vissa månader går fortare än andra; oktober var en lång månad medan november verkar vara snabb som kall nordanvind. Hoppfullt är ändå de lite kallare morgnarna eftersom jag är så trött på lera denna höst. Mycket att fira dessa dagar, Gisa och Avanti har precis blivit två år och vi åt pannkaka. Nu är Zoyenka sju månader, men vi sparar pannkakan till i morgon, då fyller "gudmor" Nina år. Grattis Nina!!!

Zoyenka och Sarek. I bakgrunden Senta

Söndagen den 4 november 2012
Stökig höst

Hösten har varit rörig och dragträningen har inte kommit igång på allvar ännu. Zoyenka har sprungit i selen och det gick alldeles utmärkt (Zoyenka till höger i bilden, tillsammans med Sarek och Nadja). Vi hoppas slippa regnet och leran snart och att jag ska få kraft att komma igång.

Jag har en praktikant i höst, Sarah, som är med vid hundträning av alla de slag. Hon utbildar sig till specialiserad hundpsykolog och har bland annat spårhundsinstruktörsutbildning i meritlistan. Det ska bli roligt att höra vad hon tycker om föredraget jag var på i förra veckan. Det var min underbara vän Nina som gav mig föredraget och boken Spårhunden och lukterna i födelsedagspresent. Jag blev så inspirerad och har varit ute och spårat några gånger sedan dess. Läs min artikel här: Hundnosens kunskap

Flocken börjar komma i balans efter senaste löpperioden. Sarek och Avanti är inte helt i harmoni ännu, men det beror mest på Sarek som är allmänt ur balans efter sin testosteronchipning. Jag ska skriva mer om den resan här nedan. Det har inte alls varit bra för honom.

Senta på spåret

5 november 2012
Gisa och Avanti fyller två år
Grattis småttingar!

På födelsedagen blir det pannkaka!

---

Det kom ett foto från bror Loves matte Léah, ett collage. Se och njut:

tisdag 6 november 2012
Sareks hormonresa
25 maj 2011 - september 2012

I maj 2011 beslutade jag att testosteronchipa (suprelorin) Sarek, som då var två år gammal. Anledningen var att ett flertal saker förändrades i mitt liv samtidigt och jag ville klara nästa löpperiod med något mindre stök och bök. Avanti skulle precis bli könsmogen och jag tänkte att då slipper jag konflikter mellan far och son.

Ganska snart såg jag en beteendeförändring hos Sarek. Av ett mer negativt slag. Han blev en ghoastbuster. Han såg spöken överallt. I trädgården kunde han bete sig underligt, men värst var det på promenaderna i skogen. Spöken överallt.

Jag ringde veterinären och påpekade detta, men det fanns inga biverkningar av det slaget noterade på Suprelorin. Däremot kan hundar reagera på liknande sätt om de blir getingstuckna, fick jag veta. Det var ganska mycket getingar runt oss och Sarek knaprade i sig dem ungefär som chips, så visst...

Under sommaren jobbade Sarek och två till av mina hundar med ungdomarna på Fryshuset. Det gick bra, jag har alltid kunnat lita på Sarek och han älskade att vara med ungdomarna. Han var dessutom den hund som de rädda och osäkra hundarna gillade på de olika utbildningar jag gick under vintern innan (terapihundsekipage och assistanshundsinstruktör). Men under timmarna i parken med ungdomarna blev Sarek väldigt orolig om de t ex klippte gräset någonstans eller körde med röjsåg, samtidigt som vi var där.

Till hösten försvann getingarna, men inte spökena. Problemet eskalerade minst sagt. Sarek blev galen.

Under våren 2012 hade fortfarande inte chipet släppt taget om honom, hans testiklar var pyttesmå. I skogen fanns det nu spöken överallt och jag kunde överhuvudtaget inte gå stigen till vänster bakom skogsgrinden med honom. Rundan till höger gick lite bättre. När vi kom ut i skogen och spökena dök upp försökte jag lugna Sarek. Hans hoppade fyrfota och vrålskällde. Efter nära ett år med en galen hund började jag också bli galen och försökte dämpa honom med krav, vilket fick honom att svara upp mot mig. Denna stora snälla hund som älskade alla och allt och fick så mycket beröm för sitt lugn och blev omtyckt av hundar och människor. Nu var han en grisslybjörn. Tur att kärlek övervinner så mycket.

En av dagarna när vi kom ut i skogen, kunde Sarek se ett bra spöke och stirrade ut mellan träden och viftade på svansen. Varken jag eller de övriga fem hundarna såg någonting. Andra tillfällen klev vi in i en flock med spökrådjur som sprang och sprang runt om oss. Bara Sarek såg dem. Några gången blev jag helt övertygad om att det fanns rådjur bakom varje buske och jag band upp Sarek och gick vidare med övriga hundar på stigen. Inte en reaktion. Inget prassel, ingenting. Mest var det dåliga spöken i skogen; skrämmande, hotande, osynliga för mig, men påtagliga för Sarek.

Hundmöten blev kanske det värsta. Riktiga hundar i skogen framkallade genast fyrfotahopp och vrålskällande. Människor framkallade också reaktioner, men inte lika kraftiga. Ljud från omgivningen: grannhunden med vargpingla, gräsklippare, maskinerna nere på golfbanan, allt var besvärligt för Sarek. Miljöträning...? -ett skämt att bara tänka på. Dock, vi var norrut och körde släde i två omgångar, det gick väldigt bra; både arbetet och alla andra hundar. Väl hemma igen började det om.

Våren 2012 hade det gått ett år sedan han chipades och testiklarna var fortfarande pyttesmå, vekheten var jättestor.

Då hittade jag DAP-halsbanden. Jag köpte ett till Sarek och fick effekt med en gång. Han såg fortfarande spöken, men kunde samarbeta i viss mån. Tyvärr ändrade de förstås tillverkare/tillverkningsprocessen och nästa halsband som hette Adaptil, hade ingen som helst effekt. Jag har hört fler som har reklamerat de nya halsbanden.

Under september i år, 16 månader efter att han fick chipet insatt, märkte jag en beteendeförändring på promenaderna. Spökena hade försvunnit. Jag kollade kulorna, de hade vuxit till sig på en vecka. Men problemen är inte borta för det. Spökena är borta, men vår kommunikation fungerar inte som den ska ännu.

Att hundar får tätare päls och går upp i hull av kastrering är inget nytt, men till det kom en klumpighet som inte alls hörde till Sarek. Han var en välproportionelig unghund med god koordination. När han blev chipad började han missbedöma sin kapacitet och gjorde saker som i en slags panik, oövertänkt. Det resulterade i att han fick en ryggskada. Jag var när det hände, helt övertygad om att det inte skulle hänt utan kastreringen. Han tappade koordination, han blev tyngre, han blev mer impulsiv. Nu har det snart gått ett par månader sedan testiklarna växte till sig och spökena är borta, men han mår inte helt bra. Den glada killen som leker med alla andra hundar ute i trädgården får jag bara se korta stunder då och då. Våra konflikter minskar i takt med att spökena försvinner, men hundmöten är fortfarande spökrelaterade. Denna så trygga hund som de osäkra hundarna tydde sig till, som lekte med sina valpar från de att de var riktigt små, jag kan inte låta bli att undra vem han skulle varit utan ett och ett halvt år med suprelorin. Men vi har bara nuet; härifrån och framåt.

Jag kommer inte att använda suprelorin igen. Jag har läst och hört fler som har samma erfarenhet av chipet. En som berättade att chipet gav en vek hund, men den vanliga kastreringen gav önskat resultat. Min Igor som fick tumörer i rumpan chipades, tumörerna är testosteronberoende. På honom såg jag inga beteendeförändringar, men så var han fjorton år. Googlar man på det finns åtskilliga historier som liknar Sareks.

Under utbildningen till problemhundskonsult, lärde jag mig att en hane som har lågt testosteron, blir mer aggressiv av att kastreras eftersom osäkerheten ökar. Testosteron gör oss trygga, vi kan fatta beslut, vi blir lugna och säkra på oss själva (gäller både kvinnor och män). Grinigheten i samband med högt testosteron kommer av att testosteronet omvandlas till östrogen. Kastrering tar generellt inte bort aggressivitet; att sänka testosteron påverkar fortplantning, dvs intresset för tikar och att försvara dem minskar. Aggressivitet finns i en annan del av hjärnan. Det är komplext. Nåväl, en hanhund med medfött lågt testosteron, sa man på den tiden (snart tio år sedan), utvecklar inte sina fysiska maskulina drag. De maskulina dragen blir mindre tydliga, t ex bredden i pannan, stopet, bringans djup och bredd. Denna utveckling sker först vid två-tre års ålder, innan dess vet man inte. Idag kastreras många hanar när de är runt ett år gamla. Sarek har en djup bringa, bred skalle osv, han är stor, men ändå framträdde de veka drag och den osäkerhet som man annars ser hos hanar med lågt testosteron, enligt skolboken, efter testosteronsänkningen.

I och med att jag själv nu har den här erfarenheten, ser jag också att fler av mina kurshundar som är kastrerade har utvecklat en vekhet, osäkerhet och de är inte trygga med andra hundar. Vi har kommit in i en kastreringstrend i Sverige som kommer bl a av tv-program. För nya hundägare är det givetvis svårt att förstå, så som kastrering läggs upp i dessa program, att kastrering också kan ge problem. De vet inte heller att förr kastrerade man i första hand pga medicinska skäl, t ex en kula i buken (vilket kan ge beteendeproblem och sjukdomar). Det är flera veterinärer som nu skrivit om problemen med kastrering. En del utifrån aspekten att man tunnar ur avelsurvalet och kan få svagare raser framöver, men andra med just de negativa beteendeförändringar som kastrering inte allför sällan ger. Suprelorin verkade så bra, det skulle vara ur efter ett halvår. Jag hade förfrågan på avel på Sarek när han var nychipad, men idag är jag tveksam. Vart hör hans nya beteenden egentligen hemma? Trots att jag är övertygad om att de beror på chipet, en slags snedtändning, så vill man för avel presentera en balanserad hund. Inte säga hur han en gång var innan ingreppet och hur jag tror att han skulle kunnat vara idag. För jag vet inte säkert hur han annars skulle ha utvecklats. Hur lång tid det kan ta att ändra ett beteende som etablerats under nära ett och ett halvt år på en ung hund, är svårt att säga. Tur att kärleken är så stark, att han fortfarande är min knähund, att spökena inte tar sig in i huset och att jag har hopp om att hans rätta jag dyker upp igen framöver. Vi är på god väg.