När jag är tillsammans med mina hundar tänker jag på hur mitt beteende ger hunden olika Förväntningar.
Under all samvaro med mina hundar funderar jag på vad mitt beteende ger hundarna för förväntningar.
Om jag släpper efter lite på kopplet när hunden drar förväntar den sig sedan att kunna komma fram till
doftfläckar eller andra hundar, genom att dra i kopplet. Det skapas en positiv förväntan i att dra i
kopplet. Om jag inte släpper efter, håller koppellängden stumt oföränderlig och i stället belönar
kontakttagande, skapar jag positiva förväntningar hos hunden i att söka kontakt med mig. Konsekvenserna
av beteendet formar hundens uppförande, konsekvenserna skapar förväntningar.
Förväntningarna byggs upp av i stort sett allt vi gör när vi är tillsammans med hunden. Den lilla valpen
behöver veta vad den heter och ska positivt lystra till sitt namn. Därför betingas (associeras) alltid
namnet med något positivt, t ex en torrfoderkula. Namnet och inkallnings-signalen som kan vara "kom" eller
"hit", sägs också med fördel vid utfodring. Om man däremot säger hundens namn när den springer ifrån
ägaren, eller inte alls lystrar, lär den sig mycket snabbt att den inte behöver lystra till sitt namn.
Hunden associerar den signal vi använder med det den för tillfället håller på med. Inga kommandon är
medfödda och de måste läras in. Om hunden har kamplek med en leksak och vi säger "loss" utan att ha
lärt in vad "loss" betyder för oss, kommer ”loss” för hunden att betyda håll i och dra. Om vi ropar
"hit", utan att först ha lärt in betydelsen av det, och hunden springer just då åt andra hållet kommer
"hit" att betyda spring iväg. Även "nej" behöver läras in om det ska betyda det vi vill.
Hundar är duktiga på att läsa oss och på att generalisera, till en viss gräns. Om vi använder hundens
namn, hit, loss osv, utan att först ha lärt in signalerna kommer vi en dag att hamna i situationen att
den olydiga hunden bestraffas för felbeteenden och ur hundens synvinkel sker det ganska orättvist.
Den gör det vi ger den utrymme till. Positiv förstärkning är den snabbaste vägen att få hunden att
lära sig det vi vill att den ska kunna. Att positivt förstärka hundens rätta beteenden skapar dessutom
en oändlig kedja av positiva förväntningar hos hunden i att vara nära oss. När hunden vill vara nära
oss har vi uppnått ett bra ledarskap.
Inkallning är nog den signal som hundägare lättast förstör med att bli frustrerade på hunden som inte
kommer när de kallar på den. Man ska alltid ta emot hunden positivt så den aldrig tvekar att komma in.
Innan inkallningen är inlärd ska den heller aldrig någonsin misslyckas. Har man bestämt sig för "hit"
som inkallningssignal, ska man under inlärningen aldrig ropa/säga "hit" om man inte vet till 100 procent
att hunden kommer in. En misslyckad inkallning kräver hundra lyckade för att reparera skadan. Vid en
misslyckad inkallning ger sig hunden ofta iväg på olovlig jakt, den hälsar på en annan hund, hälsar på
en annan människa, undersöker ett sorkbo, springer efter en cykel, nosar på något intressant osv. Allt
detta är stark självbelönande för hunden och vi kan inte konkurrera med dessa lockelser om vi inte har
associerat inkallningssignalen med något positivt hos oss. Dessutom behöver vi hindra hunden att upptäcka
dessa utåtriktade beteenden genom att övertyga den om att tillvaron är roligast, tryggast och mest
givande hos oss.
Därför menar jag att man ska låta bli att ropa på valpen när den är lös, t ex i skogen eller på andra
säkra platser. När valparna är små har man som hundägare de största möjligheterna att få valpen att hålla
reda på oss. Ju mer vi jagar efter den desto snabbare kommer den att utveckla sin självständighet eftersom
vi hela tiden finns strax bakom. Tvärtom ska valpen få anstränga sig för att inte tappa bort oss.
Tryggheten finns hos oss, valpen ska söka den, vi ska inte springa efter valpen medan den utan oro
lär sig allt vi inte önskar. När hunden/valpen börjar slå lovar ut och bort från oss, har jakten börjat
utvecklas. Se till att röra dig från valpen, låt den se dig springa några steg åt andra hållet eller göm
dig bakom en trädstam eller en sten om du inte vågar gå ifrån. Följsamheten som man kan utveckla medan
valpen är liten, kan man inte få fram på samma sätt senare i hundens liv. Den känsla av att det är säkrast
att hänga med här, som man utvecklar hos valpen bär den sedan med sig resten av livet. Omplaceringshundar
får gärna valplika beteenden som är som starkast de första veckorna i det nya hemmet, vilket är ett skäl
till att svåra hundar som omplaceras kan bli väldigt bra hundar. Annars är det svårt att ta igen den
följsamhet man missar att utveckla under valpmånaderna, det kräver mer av ägaren. Självständigheten
varierar mellan raserna, vilket beror på att de selektivt avlats för vissa uppgifter. En jakthund,
liksom en draghund måste kunna arbeta själv-ständigt, medan vallhundar och sällskaps-hundar är mer
följsamma. Det varierar förstås också mellan individerna.
Inkallning under en promenad är ofta en åtgärd mot bristande följsamhet. Hunden som är följsam
springer inte iväg olovandes till andra hundar, eller på jakt. Den tar kontakt med ägaren och
meddelar att det dök upp något. Det handlar också om att hunden ska känna att den inte har
ansvaret för flocken i dessa situationer, det ansvaret vilar på ägaren. Den söta valpen
som oskyldigt skäller på en passerande hund kan senare tro att det är just detta skällande
som skyddar flocken och det blir inte roligt att gå ut med den vuxna hunden. Hunden ska veta
att vi tar smällarna mot omvärlden i alla lägen. Den ska luta sig i tillit på vårt omdöme och
vår förmåga och vi har till uppgift att bevisa detta. När vi gör det, finns ingen anledning för
hunden att agera mot det som dyker upp, t ex andra hundar.
Vad man vill lära sin hund är alltid hundägarens beslut. Om hunden är i soffan och sängen
har inget med lydnad eller olydnad att göra. Lydnaden finns i kommunikationen mellan hund
och ägare. Hundar som är vana att vara i soffan hemma behöver inte automatiskt hoppa upp i
andras soffor. De ber om lov, dvs samspelet är så stort att ägaren behöver inte ta ned sin
hund från den förbjudna soffan, hunden har långt innan fått signal om att här är vi inte i
soffan. Därför anser jag att det viktigaste under valptiden är att lära hunden följsamhet
och samspel för att främja all framtida kommunikation. Samspel med leksaker, så kallat
föremålsintresse, är också en av de första sakerna jag lär den lilla valpen. Hundar som
roas av samarbetet när föremålen kommer fram har de första stegen klara för att leverera
sitt arbete till föraren, t ex apportering och spår. Föremålen är resurser som ägs av matte
och husse och ska inte blandas ihop med hundens leksaker i leklådan. Föremålen och samarbetet
med dem är också ovärderligt som belöning, de tar inte slut som belöningsgodis gör.
Helenas hundblogg
Till sidans topp
