Förväntningar

När jag är tillsammans med mina hundar tänker jag på hur mitt beteende ger hunden olika Förväntningar.

Under all samvaro med mina hundar funderar jag på vad mitt beteende ger hundarna för förväntningar. Om jag släpper efter lite på kopplet när hunden drar förväntar den sig sedan att kunna komma fram till doftfläckar eller andra hundar, genom att dra i kopplet. Det skapas en positiv förväntan i att dra i kopplet. Om jag inte släpper efter, håller koppellängden stumt oföränderlig och i stället belönar kontakttagande, skapar jag positiva förväntningar hos hunden i att söka kontakt med mig. Konsekvenserna av beteendet formar hundens uppförande, konsekvenserna skapar förväntningar.

Förväntningarna byggs upp av i stort sett allt vi gör när vi är tillsammans med hunden. Den lilla valpen behöver veta vad den heter och ska positivt lystra till sitt namn. Därför betingas (associeras) alltid namnet med något positivt, t ex en torrfoderkula. Namnet och inkallnings-signalen som kan vara "kom" eller "hit", sägs också med fördel vid utfodring. Om man däremot säger hundens namn när den springer ifrån ägaren, eller inte alls lystrar, lär den sig mycket snabbt att den inte behöver lystra till sitt namn. Hunden associerar den signal vi använder med det den för tillfället håller på med. Inga kommandon är medfödda och de måste läras in. Om hunden har kamplek med en leksak och vi säger "loss" utan att ha lärt in vad "loss" betyder för oss, kommer ”loss” för hunden att betyda håll i och dra. Om vi ropar "hit", utan att först ha lärt in betydelsen av det, och hunden springer just då åt andra hållet kommer "hit" att betyda spring iväg. Även "nej" behöver läras in om det ska betyda det vi vill.

Hundar är duktiga på att läsa oss och på att generalisera, till en viss gräns. Om vi använder hundens namn, hit, loss osv, utan att först ha lärt in signalerna kommer vi en dag att hamna i situationen att den olydiga hunden bestraffas för felbeteenden och ur hundens synvinkel sker det ganska orättvist. Den gör det vi ger den utrymme till. Positiv förstärkning är den snabbaste vägen att få hunden att lära sig det vi vill att den ska kunna. Att positivt förstärka hundens rätta beteenden skapar dessutom en oändlig kedja av positiva förväntningar hos hunden i att vara nära oss. När hunden vill vara nära oss har vi uppnått ett bra ledarskap.

Inkallning är nog den signal som hundägare lättast förstör med att bli frustrerade på hunden som inte kommer när de kallar på den. Man ska alltid ta emot hunden positivt så den aldrig tvekar att komma in. Innan inkallningen är inlärd ska den heller aldrig någonsin misslyckas. Har man bestämt sig för "hit" som inkallningssignal, ska man under inlärningen aldrig ropa/säga "hit" om man inte vet till 100 procent att hunden kommer in. En misslyckad inkallning kräver hundra lyckade för att reparera skadan. Vid en misslyckad inkallning ger sig hunden ofta iväg på olovlig jakt, den hälsar på en annan hund, hälsar på en annan människa, undersöker ett sorkbo, springer efter en cykel, nosar på något intressant osv. Allt detta är stark självbelönande för hunden och vi kan inte konkurrera med dessa lockelser om vi inte har associerat inkallningssignalen med något positivt hos oss. Dessutom behöver vi hindra hunden att upptäcka dessa utåtriktade beteenden genom att övertyga den om att tillvaron är roligast, tryggast och mest givande hos oss.

Därför menar jag att man ska låta bli att ropa på valpen när den är lös, t ex i skogen eller på andra säkra platser. När valparna är små har man som hundägare de största möjligheterna att få valpen att hålla reda på oss. Ju mer vi jagar efter den desto snabbare kommer den att utveckla sin självständighet eftersom vi hela tiden finns strax bakom. Tvärtom ska valpen få anstränga sig för att inte tappa bort oss. Tryggheten finns hos oss, valpen ska söka den, vi ska inte springa efter valpen medan den utan oro lär sig allt vi inte önskar. När hunden/valpen börjar slå lovar ut och bort från oss, har jakten börjat utvecklas. Se till att röra dig från valpen, låt den se dig springa några steg åt andra hållet eller göm dig bakom en trädstam eller en sten om du inte vågar gå ifrån. Följsamheten som man kan utveckla medan valpen är liten, kan man inte få fram på samma sätt senare i hundens liv. Den känsla av att det är säkrast att hänga med här, som man utvecklar hos valpen bär den sedan med sig resten av livet. Omplaceringshundar får gärna valplika beteenden som är som starkast de första veckorna i det nya hemmet, vilket är ett skäl till att svåra hundar som omplaceras kan bli väldigt bra hundar. Annars är det svårt att ta igen den följsamhet man missar att utveckla under valpmånaderna, det kräver mer av ägaren. Självständigheten varierar mellan raserna, vilket beror på att de selektivt avlats för vissa uppgifter. En jakthund, liksom en draghund måste kunna arbeta själv-ständigt, medan vallhundar och sällskaps-hundar är mer följsamma. Det varierar förstås också mellan individerna.

Inkallning under en promenad är ofta en åtgärd mot bristande följsamhet. Hunden som är följsam springer inte iväg olovandes till andra hundar, eller på jakt. Den tar kontakt med ägaren och meddelar att det dök upp något. Det handlar också om att hunden ska känna att den inte har ansvaret för flocken i dessa situationer, det ansvaret vilar på ägaren. Den söta valpen som oskyldigt skäller på en passerande hund kan senare tro att det är just detta skällande som skyddar flocken och det blir inte roligt att gå ut med den vuxna hunden. Hunden ska veta att vi tar smällarna mot omvärlden i alla lägen. Den ska luta sig i tillit på vårt omdöme och vår förmåga och vi har till uppgift att bevisa detta. När vi gör det, finns ingen anledning för hunden att agera mot det som dyker upp, t ex andra hundar.

Vad man vill lära sin hund är alltid hundägarens beslut. Om hunden är i soffan och sängen har inget med lydnad eller olydnad att göra. Lydnaden finns i kommunikationen mellan hund och ägare. Hundar som är vana att vara i soffan hemma behöver inte automatiskt hoppa upp i andras soffor. De ber om lov, dvs samspelet är så stort att ägaren behöver inte ta ned sin hund från den förbjudna soffan, hunden har långt innan fått signal om att här är vi inte i soffan. Därför anser jag att det viktigaste under valptiden är att lära hunden följsamhet och samspel för att främja all framtida kommunikation. Samspel med leksaker, så kallat föremålsintresse, är också en av de första sakerna jag lär den lilla valpen. Hundar som roas av samarbetet när föremålen kommer fram har de första stegen klara för att leverera sitt arbete till föraren, t ex apportering och spår. Föremålen är resurser som ägs av matte och husse och ska inte blandas ihop med hundens leksaker i leklådan. Föremålen och samarbetet med dem är också ovärderligt som belöning, de tar inte slut som belöningsgodis gör.



Helenas hundblogg

Till sidans topp

Resurser

Mina Resurser motiverar hunden till att göra det jag önskar. Utan insats får hunden ingen utdelning. Resurserna ägs av mig, men hunden vet att den får ta del av dem när den är mig till lags.

Hunden vill ha det jag har, det är mina resurser som motiverar hunden att samarbeta. Hundar som inte tigger av mig, är det svårt att lära något. Hunden tigger kel, uppmärksamhet, aktivitet eller godis. Jag själv som trygg ledare är den största resursen, där samarbete och lydnad skapas genom positiva förväntningar hos hunden. Drar hunden i kopplet får den inte beröm, godis eller något annat jag kan erbjuda. Håller den fokus på sin flock, på mig, får den genast en större andel av resurserna.

Resurser är det hunden arbetar för. Vi själva är den största resursen som goda, trygga ledare. Ledaren äger resurserna och behåller initiativet, det är jag som beslutar om vi ska leka, gå ut, äta mm, men i vissa uppgifter som spår måste hunden veta att den har initiativet. Därför vill jag inte ha hundarna underordnade i meningen kuvade, utan inordnade i flocken. De ska fortfarande ha utrymme för lek, arbete, aktiviteter och egna initiativ. Hundar är olika i sin läggning och vår uppgift är att anpassa träningen efter individen.

En försiktig hund kan få bättre självförtroende genom att den får vinna kamptrasan. Man kan också i leken låtsas vara rädd för sin hund för den är så stor och stark. I leken vet hunden att rollerna byts ut. Det är den säkra och trygga hunden som låter sig jagas av yngre eller osäkra hundar i leken. Det omvända skulle innebära alltför stor stress för en mindre säker hund. Leken är en resurs, men jag bestämmer när.

Hundar som uppmanar matte och husse att komma och leka kan snart ta kontroll över vardagen. Svarar man på hundens lekinvit när man egentligen arbetar, pratar i telefon, äter, vilar osv, så kommer hunden snart att ta det initiativet oftare. I början rätt charmigt, efter ett tag besvärligt. Hunden som av vårt beteende lärt sig (förväntningar!) att det går att få igång oss, kan börja ta till andra metoder för att sätta fart på oss. Dra i kläder, riva, hämta saker osv.

Leken används som en resurs, den kan vara belöning, samspel, en härlig stund tillsammans, men för det mesta på vårt initiativ. Vilka undantag vi gör (där hunden har initiativet till leken) bestämmer vi själva.

Min Tootsie hade, som alla hundar, en stor portion humor. Om jag av någon anledning blivit lite sur på henne eller något annat, fann jag henne snart med en av mina vantar i munnen. Hon lirkade av den snabbt och försiktigt och uppmanade sedan till ett gladare samspel med en mycket speciell glimt i ögat. Eller så hoppade hon upp på en sten och satte sig och vinkade med ena tassen till mig. Självklart uppmuntrade jag denna egenskap hos henne, det fick ju mig på gott humör också.



Helenas hundblogg

Till sidans topp







Inlärning

Den kunskap som jag har om Inlärning, skapar hundens möjligheter.

Inlärning är den tredje grundpelaren. Att förstå hur hunden lär sig ger mig en god relation till hunden. Jag kan aldrig skylla på hunden när den gör fel, men jag kan fundera på hur jag försökte lära den det jag vill att den ska kunna.

Inlärning av de signaler vi vill att hunden ska kunna måste ske medvetet, dvs hundträningen måste planeras. Vad ska jag lära, vilken signal ska jag använda, hur belönar jag, var i inlärningen är vi m fl frågor bör man ställa sig. Ska en belöning ge effekt bör den, eller en signal om att belöningen är på väg, komma ca en sekund efter rätt beteende. Vid inlärning av sättandet, säger man "sitt" just som rumpan går i backen, för just då utför hunden det som "sitt" betyder och belöningen kommer direkt efter. När hunden kan sittsignalen, behöver den fortfarande belönas för att den utför rätt beteende.

Men träningen måste stegras, kraven måste höjas, för att hunden inte ska fastna i inlärningen, som den gjort om den t ex sätter sig bara om man håller en godis i handen eller om den reser sig efter varje sättande för att ta godisen. Belöningen behöver absolut inte vara godis jämt, men vid inlärning av lydnadsmoment är det oftast den snabbaste formen. För hundar som inte gillar godis kan föremål vara en bra belöning. Det viktiga är att hunden uppskattar belöningen och att man inte kommer i konflikt under träningen.

Leksaker/föremål är inte roliga för hunden för att de är hundleksaker. De blir värdefulla när vi visar deras värde. Därför använder jag inte lek-leksakerna som ligger i leklådan eller ute i trädgården som belönings-föremål. Däremot leker jag gärna med dem tillsammans med hundarna (och leken kan vara en belöning). Vissa leksaker och föremål är bara för arbete och aktivering och mer värdefulla som resurser. De föremålen äger jag, sett ur hundens perspektiv och hunden får låna dem när vi arbetar tillsammans.



Helenas hundblogg

Till sidans topp





I samspråk