MedHund i Åkersberga, Stockholm

Onsden den 24 oktober 2012
Hundnosens kunskap
text av Helena Björk

Seminarium:
Spårhunden och lukterna
-att förstå, förfina och kvalitetssäkra

Föreläsning den 24 oktober 2012
med Jens Karlsson & Tobias Gustavsson

Kvällens två föreläsare arbetar med forskning vid Grimsö forskningsstation (som ligger nitton mil rakt västerut från Stockholm).
Projektet handlar om hund i rovdjursförvaltningen: att utbilda besiktningshundar för varg, lodjur och björn. Hundarna och deras förare blir statliga rovdjurshundekipage.

Scandinavian Working Dog Institute AB (SWDI) är en verksamhet som utför kvalitetssäkring av statliga tjänstehundar. Den hör inte till Grimsö forskningsstation. SWDI förlag har gett ut boken Spårhunden och lukterna, som är skriven av föredragshållarna samt av Lars Fält och Jessica Åberg. Det är också dessa fyra som driver SWDI AB.


Jens Karlsson
Om forskning

Jens Karlsson inleder med att klargöra en på senare tid förekommande begreppsförväxling:

ID-spår; innebär att hunden följer en individ, men begreppet har på senare år använts för det spårarbete där hunden först får en smeller.

En smeller är en doft (på plagg, i burk osv) som hunden får känna och sedan ska förknippa med det spår den väljer att ta upp. Det tar mycket lång tid att lära in och det är få hundar som klarar det.

Föredragshållarna kallar den formen av arbete för ID-sök, att hunden utifrån doftbäraren sedan söker ett spår från samma doftbärare (människa, varg, björn), en individ (inte vilken varg som helst) för att sedan kliva på spåret och spåra.

Själva spårpåsläppet (utan föregående doftbärande föremål, burk eller liknande) är en smeller; det vill säga det som anger vilket spår (vilken individ) hunden ska följa. Varje spår, personspår eller djurspår, är ett spår efter en specifik individ. Hunden ska inte byta uppgift under arbetet, alltså inte byta spår. I det här ingår även att hunden följer rätt spår, även om det finns fler från samma individ. Samma person kan ha gjort ett spår igår och ett spår idag och hunden ska då följa det senaste. När sådan störningsträning sker, lägger man träningsspåret på äldre spår.


Molekyler som lämnar doft

-När man tar i något, säger Jens Karlsson och lyfter på en plasthållare och greppar den så vi ser att han tar på något, avsätts molekyler. Med en noggrann våg kan man väga viktförändringen som blir av de tillsatta molekylerna på materialet.

Efter tolv timmar finns 75 procent av molekylerna kvar och efter fem dagar finns 70 procent kvar. Efter tjugo dagar finns 40 procent av molekylerna kvar. De här molekylerna är det som hunden spårar efter.

Om molekylerna finns kvar så länge bara inne på laboratoriet eller även ute i väder och vind blir inte tydligt för mig. Men poängen är att ett dygn efter att ett spår har lagts, finns det tillräckligt mycket doft kvar för att en hund ska kunna följa spåret. När en hund får problem i spåret är det inte doften (brist på doft) som är problemet. Det är inte heller tiden som spåret har legat.

Jens berättar om två irländska forskare som år 2003 genomförde en studie på tjugotvå polishundar och deras förmåga till spårupptag. Hundarna fick gå på ett spår som gick 100 meter över gräs. Åtta av hundarna kunde riktningsbestämma spåret nio till tio gånger av tio, de övriga fjorton hundarna gick lika ofta fel som rätt. Först trodde forskarna att det berodde på att de åtta som klarade det, var yngre; att yngre hundar var bättre på grund av att de var yngre. Sedan visade det sig att det som gjorde att de äldre hundarna inte klarade att ange spårets riktning berodde på att de var mer tränade. De var feltränade. Ju mer träning desto sämre hundar.

En hund som är rätt tränad kan avgöra ett spårs riktning på fem fotsteg. Kanske ännu snabbare i naturen. Varje fotsteg tar en halv sekund för hunden att läsa, vilket innebär att den på 1,5 -2 sekunder kan riktningsbestämma ett spår. Ännu vet man inte hur hunden riktningsbestämmer spåret. Den går rätt även om spårläggaren backar så det är inte skillnad på doft på häl och tå. Riktningen anges inte heller av doftmängden som finns kvar i de separata spårstegen, men att hundarna klarar att ange riktning på ett spår är klart och tydligt.

Det är ju en ren överlevnad ursprungligen (söka sin flock, söka jaktbyte, söka sin unge, söka en partner, söka en inkräktare), även om vi inte förstår hur det går till (min kommentar).

Min vidare fundering är att de kanske kan avgöra riktningen utifrån hur molekylerna förändras sedan de placerats i spåret. Att molekylernas destruktion avger en doft; förmultning. Processen luktar eller att molekylernas egen doft ändras av den påbörjade destruktionsprocessen; en lite syrligare doft kanske.


Superhjältar

Hur mycket man kan lita på hundarnas förmåga att spåra en människa eller ett djur, stämmer inte med den romantiserade bilden av hjältehundar som litteraturen presenterar. Människors förväntan på hundens förmåga överstigen den förmåga hunden faktiskt har och förväntningarna ligger generellt högre än vad en hund behöver kunna för att klara sin uppgift. Det är t ex endast ett fåtal hundar som efter att de fått känna på doften från ett klädesplagg, klarar av att spåra upp ägaren och det kräver dessutom lång träning. Det är inte speciellt många hundar som uppfyller kvalitetskraven och som klarar de tester som visar att de i varje situation kan följa det spår de sätts på.

Träningen för att lära hunden att från en doftbärare (smeller), t ex en tröja från någon som lagt ett spår, kunna finna spåret från den här personen bland många andra spår, t ex i ett köpcentrum, kräver lång träning och kan inte läras ut under en helgkurs, påpekar Jens Karlsson.

Långt över vad vi förväntar oss, tänker jag under kvällen, ligger ändå vissa hundars mod. Vi får se en film från en kamera som fästs på en hund som frispårar en björn. Det är spännande.


Hundens nos

Tre dagar efter föredraget sitter jag ute i skogen med sju hundägare som just provat sitt första nybörjarspår.

En man berättar om sin tidigare hund som en sommar hjälpte några vänner. De kom till vännerna som tidigare varit nere på en sandstrand och mannen i paret hade tappat sin förlovningsring i sanden. De kunde inte hitta den. Nu lät de hunden nosa på ett föremål som mannen (som hade tappat sin förlovningsring) först gnuggade ordentligt i sina händer. Sedan sa husse, mannen på min kurs, ”sök” till hunden. Hunden for ut på sanden och sprang runt en liten stund och så började den gräva. Fem centimeter ned i sanden plockade den upp något och kom tillbaka med… förlovningsringen! Utan kurs, utan träning.

Hunden kan redan de olika uppgifter vi vill lära den att utföra tillsammans med oss på vårt kommando, men vi kliver in med vår träning, vårt ständiga behov av att tro oss veta bäst, viljan att påverka; och istället för att skärpa upp hundens förmåga förstör vi, kanske inte hundens doftförmåga, men hundens förmåga att fullfölja uppgiften i samarbete med oss. Vi förvirrar den.

Vi kanske inte får hunden att förstå att vi inte känner samma dofter, vi påstår inför vår hund i många andra situationer att vi vet bäst. Hunden borde dock få veta att vi inte kan, det borde vara uppenbart för hundarna att vi inte delar deras doftvärld. Hundar vet att vi är olika: hundar lär sig att en människa har en mer skör hud än hundkompisarna. Hunden lär sig att vi generellt är ganska dåliga på hundspråk, men hunden anpassar sig. Den kräver inte halva-vägen-var. Kanske vi ska ödmjuka oss lite bättre när vi står inför hundens noskapacitet. Med en relation till sin hund, där man inte kuvar hunden, inte ska underordna hunden i flocken, finns också initiativförmågan kvar hos hunden. Då ingår hunden i människoflocken med sin specialkompetens, med sina specialkompetenser. Den är inordnad, tillhörande. (Om man sedan kallar det en flock eller en familj, vilket blivit en hang-up för en del hundföreläsare har jag märkt de senaste åren, är för mig egalt). Efter denna utvikning i mina egna tankar ska jag återvända till föreläsningen och Jens Karlsson.

Han berättade vidare att forskare testade spår med figuranter som fick en slags helkroppskondom på sig; de plastades in från topp till tå. Dessa spår kunde hundarna inte riktningsbestämma.


Fakta och gener

Människan har 5-6 miljoner luktceller, med 6-8 cilier på varje cell. Cilier är små flimmerhår som transporterar partiklar. Hunden har 200 miljoner luktceller och 100-150 cilier på varje cell. De känner inte bara mer lukt, de kan också fånga in fler doftpartiklar per cell.

Betyder det att hundens doftsinne är först fyrtio gånger bättre pga flertalet doftceller, och sedan har tjugo gånger högre chans att känna en viss luktpartikel. Kan det summeras till att hundens nospotential är 800 gånger större än vår?

Kanske den siffran, trots dess ogripbarhet, ändå är lägre än vad jag har föreställt mig efter att förr om åren hört sägas att hundens doftceller skapar en yta stor som en fotbollsplan medan våra kan jämföras med något betydligt mindre, minns inte vad, en tändsticksask kanske. En fotbollsplan är 0,7 hektar (68 x 105 m). En åttahundradel av det är nio kvadratmeter, ungefär som mitt badrum. Nio kvadratmeter luktceller?

Jens Karlsson visar en bild på en kunnig champagneprovare och så säger han att han har något gemensamt med den berömde champagneexperten: Deras näsor ser likadana ut inuti. Jag blir väldigt imponerad, för det förstår jag att den näsan är något speciellt. Eller inte.

Trots att de har samma näsa skulle ingen komma på idén att be Jens prova champagne inför en finare fest. Ingen skulle heller komma på idén att köpa, eller anställa champagnespecialistens barn till champagneprovning, enbart på pappans kvalifikationer.

Men Jens menar att så går det till hundvärlden. Där köper man valp från en meriterad älghund och förväntar sig att det är en älghund. Man köper björnhund på samma sätt. Det han vill komma till är att inom hundvärlden överskattas arv och underskattas träning. (Själv vill jag kommentera att problemet med en sådan generalisering är att många som ändå tränar sina älghundar faller utanför generaliseringen och det skulle kunna vara de flesta jakthundsägare. Jakt är dock inte mitt område).

Man har alltså en övertro på vad generna för med sig. Men vad sjutton, det är den eviga diskussionen kring arv och miljö som dyker upp. Det borde vi idag veta att det alltid är en mix. Sedan att vissa forskare kommer fram till att generna styr si och så många procent, miljö si och så många, medan det fria valet är så pyttelitet, eller om de en annan gång kommer fram till något annat. Vi vet också att utan selektion i avel, människans påverkan, så hade vi inte haft vallhundar, jakthundar, vinthundar, draghundar osv.

Nåväl, han säger att vi överskattar tron på arvet, inte att det saknar betydelse, vilket leder till för lite träning. Så efter denna pendling som gått från hur fel träning förstör hundens förmåga att kunna tala om för oss i vilken riktning ett spår går, till att vi tränar för lite på grund av att vi litar till hundens gener, hamnar vi faktiskt i hur man tränar spårhunden. Hur spårhunden tränas för att klara de kvalitetskrav som de anser ska finnas för att man ska veta att hunden klarar sin uppgift varje gång. Ett sådant krav är att lära hunden att inte gå mer än två dm från spårkärnan. Hoppla, publiken drar andan.

-I grundutbildningen, tillägger Jens Karlsson, och vi som lyssnar förstår att det händer att de avviker lite mer än så i arbetet, men vi förstår också att de inte avviker så mycket mer.

Ett annat krav är att hunden lär sig att inte avbryta spårarbetet för att den byter miljö, t ex från skog till väg. Man tränar på ett sådant sätt att förväntningarna på doft finns, dvs hunden har erfarenhet av att spåra på asfalt och andra underlag.

Träning, test och utveckling

- Vad kännetecknar en bra träningsmetod? frågar Jens och får ett svar från publiken som han följer upp: Resultatet. Han spaltar upp att en bra träningsmetod ska ha:

1. Tydligt definierade mål. Sätt upp ett mål, t ex om ett år. Sätt även upp delmål: om två månader, om sex månader osv

2. Det ska ingå testningstillfällen, t ex att en träningsgrupp går spår åt varandra. Testerna ska visa att träningen går framåt.

3. Att man gör anteckningar, för en dagbok över träningen, med spårlängd, ålder på spår, underlag, vinklar, belöningar mm för varje träningspass.

En erfaren spårhundsförare med en meriterad räddningshund, fick ett 15 km långt spår som en utmaning av SWDI. De hade annonserat om utmaningen, men endast en förare anmälde sig. Han fick veta var spåret började.

Föraren ägnade två timmar åt spårupptaget. Han återvände till startpunkten flera gånger tills han såg att hunden hade fäste. Sedan gick han klockrent i spåret åtta kilometer. Då var han och hunden på en grusväg sedan en kilometer och han trodde inte att hunden hade fäste på spåret och ringde för att bli upplockad. När han plockades upp fick han veta att han fortfarande stod mitt i spåret. Hunden var duktig, föraren var duktig, men de hade inte tränat tillräckligt på grusväg för att föraren skulle vara säker på hunden. Men ett bra arbete var det ändå.

När hunden lyfter nosen från spåret har den problem, t ex ett underlag den inte är van vid. När det händer får hunden börja om från en punkt där man vet att den hade fäste. Den kan också behöva en paus, vatten och en lekstund. Sedan behövs mer träning.

För de här förarna är draget i linan det som visar dem att hunden har fäste i spåret. De lägger upp träningen så de vet att när hunden har drag i linan är nosen i backen. Den har fäste. Det får inte förväxlas med det de kallar skenspår. Där har hunden lärt sig att föraren är nöjd när den sätter ned nosen eller huvudet mot backen och drar sig framåt. Skenspår avslöjas i vinklar, då fortsätter hunden rakt fram och visar att den inte följer spåret.

Min fundering här är att det nog är en kombination av beteenden. Hunden startar med ett spår, men går över till att i första hand rusa framåt. Jag har svårt att tro att hunden inte alls fångar upp spåret till en början. Som de påpekat flera gånger, doften finns där.

Det viktiga är att man tränar, och testar, med vinklar och varierande underlag och att det ständigt är en del av träningen. Det ska vara tydligt, en kontrast, när hunden är säker respektive osäker på spåret, vilket syns t ex i en vinkel. Det är lika viktigt att hunden kan visa föraren när den är osäker som att visa att den har säkert fäste. Det gör inte hunden vid skenspår, den har fått en annan inlärning. Jag tänker på en av mina tidigare hundar i början av 90-talet, min lilla terv, hon kunde ibland gå över till viltspår när vi spårade. Då visade hon det genom att vrida huvudet och titta på mig. Jag tolkade det då som lite illmarigt, hon skulle kolla om jag var med. Troligare är att hon sökte någon slags bekräftelse. På så sätt kan skenspår, eller övergång till viltspår, uppstå tänker jag. Man bekräftar fel uppgift, fel beteende. Eftersom jag, kanske inte i början, insåg att hon lämnat spåret, kunde jag ändå bryta när hon gjorde så här. Oavsett vad hon egentligen pysslade med.

För att hunden ska bli det säkra redskap vi vill ha den till under spårarbetet, krävs att den tränas, testas, tränas, testas och att man förenklar för hunden så att den förstår och lyckas om ett test inte ger godkänt utfall; att inlärningen går tillbaka till en tidigare nivå. Under den här processen är ”det sista vi ska göra”, säger Jens Karlsson, ”att lita på hunden”. Alltså i sista steget, steg tre, kan vi lita på hunden, men först när steg ett -träna, och steg två -testa, har upprepats åtskilliga gånger.

När vi kan lita på hunden är den ett ovärderligt instrument. Jens tar ett fiktivt exempel på om en människa, en expert på rovdjursangrepp - en besiktningsman, skulle komma till en gård där ett rovdjur rivit djur. Djurägaren skulle gå med och ifrågasätta expertens slutsatser. Men tar man fram en hund och påstår att den är utbildad, ”det kan vara grannens feta labrador”, säger han, så ökar genast tilltron. Det gör att besiktningshunden som kommer ut måste kunna sina uppgifter. När hunden certifieras får den ett tjänstetecken. Besiktningshundarna får broderade halsband. Det innebär att de klarat examen där de måste ha fem rätt av fem. Alltså fem av fem (5/5) gånger ska hunden klara ett spår på en kilometer för att bli godkänd. Vid samma test.

Besiktningshundar är ”specialtränade och certifierade hundar som ska kunna användas av besiktningsmän som ett komplement vid svåra besiktningar. … Målet är att besiktningshunden ska kunna markera på olika sätt för olika rovdjursarter” (viltskadecenter.se).

All grundträning för besiktningshundarna börjar på personspår. Senare läggs doftdiskriminering in för att lära hundarna vad de ska gå på. De tränar på spår som är 0-24 timmar gamla. De tränar inte på äldre spår än 24 timmar, men har testats på 48-timmars spår och det har gått lika bra.

Tobias Gustavsson
Om träning

Förr tränades spårhunden med ett slutföremål; på okända spår; man skulle lita på hunden; och man gick på vegetativt underlag först, alltså i skogen. Och man pratade om att hunden var en slags varg, menar Tobias Gustavsson. Det gör man inte längre.

Den träningen byggde upp en för hög stressnivå; hunden fick svårt att följa en individ, dvs fick svårt med diskriminering i spåret; vägar och andra nya underlag blev problematiska; förutsägbarheten med slutföremål motverkar uthålligheten; och man skämde bort hunden med vittring.

Nu har deras forskning tagit fram den nya metod som i sin tur bygger på felfri inlärning. Felfri inlärning är en metod som används för inlärning hos barn med problem, samt människor med demens och andra hjärnskador. Den bygger på tanken att fel gärna upprepas, pga den association de skapar. I den felfria inlärningen med spårhundar, är träningen mer uppstyrd än tidigare och läggs upp så hunden inte kan göra fel. Träningen är så lätt att hunden alltid lyckas. T ex så läggs träningen upp så hunden aldrig får chansen att gå bakspår, det blir alltid rätt.


Grundträning:

• Hårda underlag (asfalt eller betong)
• Ett moment i taget:
__- Först ett kort spår rakt fram.
__- Sist kommer riktning och spårupptag
• Mycket styrning i början, tydlighet med vad hunden ska lära sig
• Hunden lär sig tekniken innan den utsätts för problem
• Kort lina
• Små slag och även små cirklar i t ex vinklar
• Hunden är ett år gammal när träningen börjar


På spåret

Tobias Gustavsson inleder något raljerande, med ett i min uppfattning förlöjligande av de traditionella/tidigare sätten att utbilda spårhundsförare. T ex att lära sig ”läsa hunden” i spåret. Det gör han sin alldeles egen tolkning av; att föraren går och tittar på hur öronen viftar, hur svansen rör sig osv. Det enda man behöver läsa hunden för i ett spår är att veta om den är på spåret eller inte.

De lär sina hundar att ligga på i spårselen/linan när de är på spåret. De vill inte titta på (läsa) hunden. Men ändå finns det med, signalen från hunden: den lyfter nosen från marken, vilket betyder att den fått problem. Då ska föraren stanna, då känns det i linan. När hunden lyfter på nosen kan det dock innebära två saker: den behöver paus eller den har problem. Oavsett så känns det i linan och föraren stannar. Har hunden problem ska den bege sig till den plats där den senast hade spåret. Behöver den en paus tar man en paus. Hunden kan få vatten och lek som gör att den ”blåser ur”.

När man spårar efter björn, förklarar Tobias, kan man inte gå och titta på hunden för att ”läsa hund” och ”se om den viftar på öronen”. Hunden ligger på i spåret, det känns i linan och när man sedan hittar björnen markerar hunden det. Vi får se en film med frispårande hundar som arbetar på en björn, de fortsätter följa björnen och de skäller för att föraren ska veta var de -och björnen- är. Hundarna har även GPS-sändare, vilket björnen också har, så den fick troligen komma levande ur övningen. (Vad lär sig en björn av det? Min fundering: Kan den användas för hundträning igen, på ett autentiskt sätt). Den ena hunden har en kamera på sig så vi får följa björndrevet på nära håll och när filmen slutar är båda hundarna och björnen fortfarande i god vigör. Det krävs mod och ”jävlar anamma” i en hund som ska följa björn. Vilket filmen också visar.

Åter till den traditionella spårträningen. Att lära sig läsa hund i spåret är alltså inget för de här herrarna. Men min fundering är om det för deras del, eller för Tobias Gustavssons del, kanske handlar om egna tidiga erfarenheter mer än hur hundägare och hundförare i allmänhet arbetar. Jag har nog inte hört någon instruktör lära ut att man ska se hur hunden viftar på öronen mm, men visst, att kunna läsa hunden. Att läsa hund i spåret, menar jag, handlar alltid om ettor och nollor. Inget annat är intressant. Man läser om hunden är på spåret eller inte på spåret. Ett eller noll. Om man läser det med sin känsel och linan eller genom att se hur hunden arbetar, kanske inte är det viktigaste i spårträningen. Det praktiska när man ligger i spåret strax bakom en björn, är lätt att förstå. Man använder sina ögon till att skanna av terrängen och hur hunden arbetar känner man i händerna.

Men oavsett om vi tittar på vår hund och läser hunden som arbetar eller om vi känner hur den arbetar genom draget i linan, så handlar det om att veta när hunden jobbar och när den inte jobbar i spåret. Nog så svårt och jag är helt övertygad om att deras träningsmetod i sex steg ger en bättre spårhund.

De använder hårda spår (asfalt eller betong, men inte grus) i början av inlärningen för att ge ett effektivt spårarbete och rätt spårbeteende tidigt i träningen. Spåret ska vara ”lagom svårt” för hunden, dvs stegras efter hundens förmåga att lyckas. Med hårda spår i början av träningen kommer framtida vägövergångar inte orsaka problem.

Spåret ger en samlad bild som tillsammans utgör spårdoften.
Den påverkas av:
- individens doft (människa eller djur)
- underlaget
- väder
- spårets ålder
- osv


Försvarets hundförare 1993

För mig är en stor del av det som de presenterar bekant från den spårkurs jag gick för hundförare inom försvaret, år 1993. De lärde ut sin erfarenhet, den erfarenhet som fanns inom försvaret där man arbetade med spår i bevakning, även frispår, men på människa. Nu har den kunskapen omsatts till vetenskap, kan man säga.

Vi spårade då på asfalt, korta sträckor och med kort lina (koppel). Den ena av mina hundar klarade det galant, den andra viftade med svansen och sa hur tydligt som helst: ”Nu var du allt bra roligt matte, haha, säga ”spår” och peka på asfalt. Spåren finns i naturen, där borta på gräset. Kom så går vi dit”. Och så fick jag en puss som visade att hon förlät mig min dumhet eller att hon gärna ville vara till lags trots mitt misstag. Jodå. Hon var äldst och de har, som jag redan nämnt, i sin forskning på Grimsö också kunnat visa varför äldre hundar ofta blir sämre spårhundar. De tränas fel.

För doften finns där, på marken. Efter 12 timmar finns 75 procent av doften kvar, åtminstone på en platta som förvaras inomhus. Efter fem dagar finns 70 procent av doften kvar. Så efter ett par timmar fanns absolut tillräckligt med doft kvar på asfalten för att hunden skulle kunna känna den. Men hon var inte tränad på det sättet. Då, 1993, förklarades det med att hunden i skogen även går på doften av omruskad jord och söndertrampade växter. Växtsaft och jordens mikroorganismer som man flyttar runt när man går, avger också doft. Även den vittring man lämnar runt omkring sig och doften som fastnar på buskar och växtlighet påverkar. Sätter man den hunden på ett asfaltspår finns inte de komponenter där som hunden lärt sig arbeta utifrån.

Nu får vi en annan förklaring till varför äldre polishundar är sämre på att riktningsbestämma i ett spårupptag, än yngre polishundar. Det beror på fel träning och ju längre tid hunden tränas fel, desto sämre spårare blir den.

Jag säger på mina spårkurser att hunden kan redan det här. Kursen är för föraren som ska lära sig bland annat att läsa sin hund, se om den arbetar. Ett problem i spåret är omedveten styrning, att föraren omedvetet styr in hunden på spåret, eller inte litar på hunden och styr bort den från spåret. Spårkursen är även för att hund och förare ska hitta en samarbetsform så hunden vet vad föraren vill, t ex plocka upp saker som ligger i spåret. Att plocka upp är då hundens sätt att markera, alltså för hunden som aktiveras med spårarbete, dock mindre lämpligt för en hund som spårar bomber eller rovdjur. Då gäller markeringar på avstånd.

Hur de här stegen lärs in: inte förstöra hundens spårarbete, samarbetet (linan) och markeringar är elegant presenterat av de båda forskarna. Jag ville ut i mörkret direkt efter seminariet. Mycket inspirerad, men väntade till nästa dag och gav mig ut i ruskväder med spårpinnarna.


Motivation

När hunden är motiverad ökar den sin sniffningsfrekvens, säger Tobias Gustavsson. Den sniffar in doften oftare än om den inte är lika motiverad, intensiteten ökar. Motivationen kommer av belöningar och de använder gärna lekbelöning.

Undersökningar har visat att hundens hastighet i spåret korrelerar med hur långt man kommer. Hunden som har en högre intensitet, både i fart och sniffningsfrekvens, kommer längre på ett spår innan den blir trött eller tappar motivation.

I början av träningen sänker de inte hundens hastighet; ”man får jaga efter”, säger Tobias. När farten är hög blir hundens fokus smalare. När farten är för låg är istället risken större för spårbyte. Hunden får mer tid att ägna sig åt annat.

Hundens spårarbete ska vara intensivt, men inte för att hunden springer, utan för att den är motiverad och sniffningsfrekvensen ökar. Intensiteten ska finnas i hundens känsla för spårarbetet.

De plockar fram intensiteten med lekbelöningar som kommer oväntat under spårarbetet. Ett föremål kastas förbi hunden och landar framför hunden som får hämta, kampa och leka. De känslor man får fram hos hunden i leken, en del ”jävlar anamma” som hunden kan behöva t ex i ett björnspår, förstärks. Den känslan plockas fram i besvärligare situationer under arbetet längre fram.

Jag kommer här att tänka på min pappa och hans tervueren Alfa. Pappa var spårläggare åt en brukshundklubb i Stockholm under 15 år eller kanske mer. Han är en vad man kan säga en liberal hundtränare. Han använder aldrig någonsin bestraffning. Hans egen spårhund, han tävlade inte själv, tog efter tävlingsdagens slut de spår som inte fullföljts under tävlingen och plockade upp varenda spårapport, oavsett elit eller lägre klass. Hon var ”den bästa spårhund” man sett enligt en del rutinerade tävlingsspårförare.

Träningen för Alfa gick i alla slags spår. En hund spårar väldig ofta utan att vi på något sätt är inblandade i spårarbetet. En av mina tikar springer med nosen i backen ned över tomten för att ta reda på var jag kommer ifrån när jag kommit hem. Hon bakspårar mig för att få information kring en fundering hon har. Det spåret slutar vid bilen eller grinden och sedan är hon nöjd. Hon är en duktig spårhund i skogen, men jag kan inte säga någonting om hur hon skulle klara ett spårtest, men hon är tillräckligt duktig för att om och om igen visa upp sitt spårarbete för kursdeltagare. En gång skulle vi visa spårarbete i en hästhage. Publiken var draghundsfolk. Jag lade ut spåret innan dagens aktiviteter startade. Hästhagen skulle inte användas under dagen, inte som hästhage, men det blev en genomfartsled för folk som gick fram och tillbaka med sina hundar, tvärs över mitt spår. Jag hade lagt motsvarande ett appellspår: tre spårsträckor på hundra meter vardera med två vinklar som band dem samman. Tre spårapporter var utlagda. Spåret låg nära tre timmar innan jag satte henne på det för en demonstration. Jag var mycket stolt när hon genomförde spåret, det enda som hände var att hon blev lite långsam där genomfartsleden gick över spåret. Det var ingen samlad stig de gått på heller. Nåväl, jag var förstås stolt över min hund som klarade sin uppgift.

Pappas hund Alfa, spårade pappas utlagda spår i skogen och hon spårade deras väg ut i skogen när de var på väg hemåt eller till bilen. Hon gick ofta på bakspår, men det gav aldrig någon negativ konsekvens. Pappa var lika fascinerad över hennes förmåga oavsett spårets riktning.

Det här exemplet blir så tydligt för mig under kvällens föreläsning. Fel träning leder till att hunden blir osäker på vad vi vill att den ska göra. Av 22 testade polishundar kunde åtta hundar ange spårets riktning. De övriga 14 polishundarna gick lika ofta i fel som i rätt riktning vid spårupptaget. Och vad är då skillnaden? Pappas hund som inte tvekade på ett lagt spår, trots att hon ofta bakspårade (hem och till bilen), och polishundarnas träning. Kvällens föreläsare, Tobias, påminner om en träningsmetod som tidigare förekom, men som jag själv aldrig praktiserat. Hunden som bakspårar får en konsekvens, en negativ konsekvens. Den metod som han nämner och som praktiserades gick ut på att låta en hund som bakspårade få gå till bilen och åka hem. Det skulle lära den att den gjorde fel.

När pappas hund bakspårade till bilen, åkte de sedan hem, men hon var inte osäker på spårriktning för det. Det var inte en konsekvens, en bestraffning, av bakspår. Det var en konsekvens av att de var tillbaka till bilen efter en promenad eller spårarbete i skogen. Jag tror att de hundar som blir osäkra på riktning, inte bara råkat gå bakspår, jag tror något mer hänt där i spåret.

Hur hunden associerar träningen beror på hur föraren tränar. "Förarens beteende skapar förväntningar hos hunden inför en liknande situation i framtiden", säger jag till mina kursdeltagare.

Hundarna som hamnade i bilen efter bakspår, skulle förstå att deras egentliga spårarbete uteblev eftersom de gjort fel. Om de gjorde rätt nästa gång skulle de få gå sitt spår. Hur den associationen skulle kopplas känns ganska obegripligt. Jag kan tänka mig att många hundförare struntade i de goda råden när de var själva i skogen med sin hund. Inte lämnar man ett omsorgsfullt lagt spår. Man börjar om och det kanske räddade en del spårhundar.

De som korrigerade hunden i bakspår kan jag tänka mig, men det är en gissning, fick mer bakspår. Hundar med felbeteenden, t ex de som drar i kopplet, ökar sitt felbeteende om vi tjafsar med hunden då den drar i kopplet. Uppmärksamhet förstärker det beteende som hunden just då ägnar sig åt.

Jag får alla dessa associerande tankarna när Jens pratar om de 22 polishundarna där bara de åtta yngsta kunde ange spårriktning med säkerhet. Och där vidare studier av hundarna visade att det inte var åldern i sig som gjorde skillnad, utan mängd träning. Desto mer träning desto sämre spårhund. Fel träning. Fel associationer.


Felfri inlärning

Tobias kommer in på felfri inlärning. Hunden får göra rätt hela tiden. Man lägger upp träningen så den lyckas hela vägen.

Han praktiserar inte det här fullt ut på sin publik. Vi får med oss en minnesbild som är fel, men som jag vet att jag om något år fortfarande kommer att minnas, men kanske inte avsikten med att den visas, bara sammanhanget. Den kommer att associeras med spårträning på samma felaktiga sätt som de menar att en association kan skapas av ett misstag. Man hör ett land och en huvudstad nämnas i ett sammanhang och sedan minns man huvudstaden som om den är landets huvudstad, trots att den inte är det. Jag tror han tog Italien och Oslo som exempel. Hypotesen är att fel gärna upprepas när det en gång fanns en association.

Vi får se en hund som jagar iväg efter en häst. Det är viktigt med störningsträning och hunden ska inte jaga efter hästar som kanske går i en hage där hundens spår passerar. Den ska inte heller bry sig om får eller kor. Ändå får vi se en bild på en hund som jagar efter en häst och det ser ut som att den griper i hästsvansens tagel.

Störningsträningen måste byggas upp långsamt så inte hunden istället för att inte bry sig om djuren, blir rädd för dem.

De beskriver det här väldigt snyggt i boken: ”Vid t.ex. antijaktträning startar man med ett lågt värde på retningarna för att sedan successivt öka retningsbilden. Retningen ska inte utlösa det oönskade beteendet. När vi däremot försöker få hunden intresserad för något, t.ex. ett föremål, gör vi tvärtom, vi utnyttjar kontraster och rörelser” (Fält m.fl, 2011, sid 36).

Det betyder att själva inlärningen av att inte jaga eller göra utfall, sker när hunden inte går igång på det som annars stressar upp den, t ex andra hundar, katter, vilda djur mm. Avstånd är en bra faktor för att minska stressen här. Men när vi vill ha hunden mer intresserad av något skapar vi en upphetsning kring det. Tyvärr står det i många äldre hundböcker att om hunden blir rädd för t ex en soptunna eller en presenning under promenaden, ska man gå fram och visa att föremålet inte är farligt. Det beteendet leder ofta till att hunden blir mer rädd, dess stress ökar, helt enligt citatets sista mening. Man ska istället öka avståndet, vilket sänker stressen, och själv bete sig såsom man vanligen gör med soptunnor: passerar.

Störningsträningen ska ligga på en nivå så hunden lyckas.

För att få en motiverad hund trycker Tobias Gustavsson på med att man ska leka, leka, leka med sin hund. Det ska vara mycket intensitet. Lekarna ska vara fria från konflikter, men intensiva. Man arbetar bort eventuella problem med att lära hunden att även kunna släppa föremål som man leker med. Konfliktfri tärning och konfliktfri lek.


Grundträning, spårträning

Steg 1
• Korta raka spår, 10-40 meter
• Hårt underlag (betong eller asfalt)
• Direktpåsläpp (i spårets riktning)
• Med eller utan synretning

Och:
• Inga tydliga slut, inte skapa förväntan på att det tar slut vid ett slutföremål
• Inte belöna rätt beteende, eftersom man inte vet varför hunden sänker nosen mot marken
• Belöna i spåret: doft, saliv, buljong, nedmosad godbit, leksak som kommer flygande eller en leksak i början av spåret
• Ibland något enklare skogspår för att hunden ska få ”blåsa ur sig lite” som Tobias kallar det.


Steg 2
• Förlänger spåret till 200-300 meter
• Hårda underlag
• Tar bort synretningar
• Direktpåsläpp


Steg 3
• Upp till 300 meter
• Spåret ligger längre tid, upp till en timme
• Direktpåsläpp


Steg 4
• Upp till 300 meter
• Varierande underlag
• Vinklar på gräs
• Direktpåsläpp
• Okända spår

Underlagsskifte, t ex från asfalt till gräs och tvärtom. Man måste träna åt båda hållen. Om inte hunden lär sig att spåra ut mellan olika underlag, finns risk för att den gör ett nytt spårupptag när man byter underlag. Om hunden lyfter på huvudet när man kommer till underlagsskifte, stannar man och backar så hunden får fäste på spåret igen och spårar ut på det nya underlaget. När hunden får problem, tappar spåret eller blir osäker, ska den ta upp spåret där den hade det sist.

Det är viktigt att följa med hunden när den gör rätt, bekräfta att den gör rätt, t ex när den spårar ut från skog till väg.

Om hunden hämtar andan eller får svårigheter känns det i draget i linan som minskar.


Steg 5
• 500 meter
• Upp till en timme
• Någon gång korsande spår som test (de korsande spåren är alltid äldre). Hur reagerar hunden, belöna när den tar rätt spår. Rätt spår belönas med att hunden får gå fram. Föraren vet inte var det korsande spåret går, för att undvika att hon eller han påverkar hunden just där, vilket kan skapa intresse för det korsande spåret.
• Direktpåsläpp

Hunden får inte slå mer än två decimeter från spårkärnan, även om det finns mer lukt en bit ifrån på grund av vinden. Man tränar hunden till att gå i spårkärnan. Föraren sätter hunden på spåret och hundens uppgift är att följa just det spåret.

En erfaren hund får mer frihet i linan.


Steg 6
• 200 meter långa spår
• Spårupptag utifrån olika vinklar mot spårets riktning
• Börjar i spårets riktning
• Varierande underlag


Fortsättningen:
• Hunden får mer ansvar
• Man använder spårlina
• Fortsatt stöd i spårarbetet
• Okända spår
• Testa dig och din hund som ekipage
• Ökad liggtid på spåret


Om hunden spårar för snabbt ökas spårets längd så hundens förväntningar ändras. Den måste lära sig att hushålla med resurserna.

Varje steg bör tränas 8-10 gånger och lagom ofta är tre till fyra gånger per vecka.


Markering

När de tränar besiktningshundarna ska de läras att markera dofter och föremål i spåret, t ex saliv. Den markering som hunden gör ska kunna läsas av vem som helst. De använder läggandet som markering, hunden lägger sig ned och fokuserar (stirrar) på det som den markerar.

Markeringar tränas in med liggande hund och en boll (föremål) framför hunden. Markeringen ska inte vara social, dvs hunden ska inte ta kontakt med föraren, utan den ska stirra på bollen.

När hunden kan markera bollen på det här sättet förs bollen över till spårstarten. Bollen läggs i spårets start och hunden ligger och stirrar på bollen. När nosvingarna på hunden börjar gå, är den redo. Kopplet läggs då under ena frambenet som startsignal för hunden. Bollen flyttas successivt ut längre bort i spåret tills hunden inte ser den. Fokus ligger kvar på spårets doft och när hundens nosvingar fladdrar, har den fäste och får kopplet under frambenet som startsignal för att påbörja spårarbetet.

Senta på spåret