MedHund i Åkersberga, Stockholm

Söndagen den 9 september 2012
Premiär

I dag har vi haft säsongens dragpremiär. Zoyenka hade sin urpremiär med att springa bredvid. Hon blev fem månader gammal i går. Först fick alla en promenad på ett par kilometer, knappt. Sarek blev av med stygnen i går, men ska inte gå för långt ännu. I morse var hans temp 38,1 grader vilket var härligt, jag började tro att min termometer visade fel eftersom han har legat på mellan 38,6 och 38,9 hela tiden sedan han kom hem. Efter promenaden cyklade jag samma sträcka med Zoyenka lösspringande, samt Nadja, Avanti coh Gisa framför cykeln. Sarek, Senta och Toya fick sitta i bilen den korta stunden. Nu börjar det roliga igen!

Tisdagen den 4 september 2012
Sarek

I fredags kom han hem igen. Det var en deja-vu, att på fredags eftermiddagen åka från Ultuna med Sarek i bilen. Precis som veckan innan tog jag den gamla vägen hemåt, en skön omväxling efter att ha pendlat Uppsala-vägen t.o.r. så många gånger de senaste veckorna -med hjärtats oro klart förnimbar under resorna.

Han blev opererad på onsdagen och de tog bort den döda huden på vänster framben. Såret ska läggas om dagligen och jag upprättade ett schema med vänner som hjälper mig. Han har ganska ont och man behöver hålla honom. På lördagskvällen fick han mer ont och mer feber och jag ringde Ultuna. Var beredd att åka in, men troligen kom febern av smärta, som leder till stress, som leder till feber. Pga den tidigare förgiftningen kan han ännu inte äta antiinflammatoriskt, men jag hade andra smärtstillande hemma som han får ta och nu har vi fått ut det på recept. Det skadade benet är inflammerat och antiinflammatorisk medicin hade också sänkt febern, fick jag veta när vi i går (måndag) besökte vår favvo-klinik Vallentuna djurklinik och vår veterinär Jerker. Jag måste för rättvisans skull säga att även Ultuna är favoriter. Jag är mycket nöjd med det teamarbete som jag känner att jag fått ta del av hos dem under Sareks inläggning.

Så nu är det korta promenader och mycket vila. Sjuksyster mamma-matte får ägna sig åt att ge medicin, ta temp och lägga om förband. Och att ge tillstånd till att vara utan kragen en stund för att kunna äta, nosa, klia sig, men inte pilla på vänster framben, just där det kliar mest. Ajaj, då kommer kragen på igen. Av omtanke. vi hoppas på en lugn tid framöver och sedan höstträningen. Oj, vad jag kan längta efter snö!!

Onsdagen den 29 augusti 2012
Sarek

I går blev Sarek inlagd på Ultuna igen pga en komplikation i frambenet där ett av hans dropp suttit. Huden dör, sk nekros, pga alkoholdroppet (som räddade hans liv!!) förra veckan. Lite alkohol hade hamnat mellan hudlagren. Det sätter igång inflammationen, som leder till infektion, som leder till nekros, leder till ökad infektion eller i vilken ordning det ska tas, och om det även kan bli blodförgiftning eller en propp blev jag inte säker på. Han var svullen i hela benet med feber och han hade mycket ont. Vi var inne i måndags en tur och fick antibiotika på recept, men fick åka tillbaka i går och då blev han inlagd.

Jag har sovit ca tre timmar i natt och är inte direkt boostad med sömn sedan tidigare. Vi ska förhoppningsvis ändå kunna åka en stund till äldredagis där vi praktiserat i sommar, vovvarna och jag.

Sarek ligger denna vecka på vårdavdelning, inte på IVA som förra veckan. Han är mindre sjuk helt enkelt, vilket är något gott i det hela. Alla älskar Sarek, även de som inte har träffat honom. Hans rykte som härlig hund har spritt sig på Ultuna. Det märktes också både i måndags och i går att han blev jätteglad för att träffa de i personalen han lärt känna där. Han drog mig in på Ultuna för att leta efter alla sina vänner. Jag är imponerad av alla som jag mött på Ultuna. De är vänliga, tålmodiga, kompetenta, känslosamma!, tydliga och som jag skrev tidigare, jag känner mig involverad i mitt djurs omhändertagande. Så viktigt. Men det är de som äger kompetensen som jag kan luta mig mot. Jag tror de gillar sitt jobb och sin arbetsplats. Sådant återspeglas alltid till kund.

Här hemma väckte mig vovvarna vänligt nog vid sju, inte fem-sex som jag brukar stiga upp. Mat! Ut! Kel! Puss! Ligga och mysa i sängen! Ut och kissa! Alla med sina önskemål och jag ville gärna sova. Ska försöka få en middagslur senare.

Söndagen den 26 augusti 2012
Hundmöten

När jag promenerar med alla hundarna samtidigt, kan kanske en lösspringande hund bli ett problem. På mina kurser brukar jag säga att vi kan inte uppfostra omvärlden; som hundägare behöver man istället ligga steget före. Lösa hundar och aggressiva hundar är oftast inte ett problem för mig när jag är ute och går. Möjligen kan hundägaren ställa till problem genom att inte ha koll på sin hund, för jag vill absolut inte ha in andra hundar i min flock på sju hundar. När jag går i skogen är några av mina hundar i flexikoppel och ett par tikar är lösa. De lösa tikarna får möta lösa hundar och hålla dem på avstånd det fåtal gånger det här händer.

Det är vanligt att hundägare och deras hund har några hundkompisar som hunden fungerar bra med. Sedan dyker det ibland upp andra hundar som den egna hunden inte är kompis med, kanske aggressiva hundar, främmande hundar, och det fungerar inte bra. Varför det här blir ett problem kan givetvis bero på olika saker, men det kan också vara så att hundägaren själv har byggt in problemet i sin hunds beteenderepertoar. Det VI gör i en situation påverkar hur vår hund agerar i en liknande situation längre fram. VI skapar vår hunds förväntningar med vårt agerande.

Vi kan inte uppfostra omvärlden, men vi kan begära att andra har koll på sina hundar, för det mesta. Ibland är man ouppmärksam och ibland händer det som inte brukar hända. Vi får då försöka förlåta oss själva. Och andra. Det är det lättare att göra när man har tränat sin hund så den oftast fungerar som man önskar. Vi har en tendens att lägga mer skuld på andra då vi inte vill se var vi själva brustit: "Den DÄR hunden är det fel på!"

Idag gick jag i skogen med fem hundar; två i flexi, tre lösa. Jag gick i egna tankar och hundarna gick ca fem meter framför mig. Plötsligt skällde en hund någonstans framför oss och jag såg två ganska stora grå hundar en bit fram, varav den ena stod på bakbenen. Jag tvärvände, visslade min signal och på en sekund!! hade jag alla mina fem precis runt mig och vi vände och gick in på en annan stig. Jag hade absolut inget behov av att stå och prata, jag ville fortsätta med mina tankar och min raska promenad. Jag vet inte ens vem som var ute med de grå; ung eller gammal, husse eller matte, eller vad det var för ras. När jag gick vidare höll jag hundarna lite närmare mig, jag visste inte om en av de främmande hundarna skulle komma springande till oss, men efter en stund kunde de få gå och nosa igen. Om de andra hundarna skulle kunnat vara otrevliga har jag ingen aning om, de flesta hundar är inte det, men jag vet att ägaren hade tillräcklig koll. Jag tror inte de var lösa, men jag vet inte eftersom de stannade hos sin ägare och det är det enda jag begär. Lösa eller otrevliga, kanske osäkra egentligen, är inte problemet, inte heller att de skäller på oss. Det är hur ägaren hanterar just den hund hon eller han har som är det viktiga.

Många gånger blir vårt eget agerande i mötessituationen, ett socialt agerande istället för ett för vår egen hund pedagogiskt och bra agerande. Vi säger och gör saker för att svara mot de förväntningar vi har på oss som hundägare och människor. Vi kanske skäller på vår hund om den skäller på den andra hunden - för att visa andra att vi inte accepterar hur vår hund gör. Det leder till att vår hund kommer att skälla mer i en liknande situation framöver. Istället ska vi fokusera på den egna hunden och ge det stöd hunden behöver för att klara mötena. Det här måste börja med de möten som är odramatiska.

Träningen börjar t ex med de möten där man träffar hundens kompisar. För om man tycker att det är okej att hunden får springa iväg på eget inititativ till sin kompis för att man vet att det går bra så har man även sagt till hunden att det är okej att den tar det här initiativet i alla situationer. Hunden skiljer sedan inte på trevliga och otrevliga hundar, avseende det ansvar hundägaren ger den. Hunden ser det som SIN uppgift att hälsa, hålla på avstånd eller kanske fostra andra hundar. Träningen börjar med att hundägaren lär sin hund att be om lov även när den ska hälsa på hundkompisarna. Och vänta på ett "varsågod".

Det är alltid hundägaren som ska ha ansvaret, även i de oproblematiska mötena. Ett sätt att ge sin hund stöd i mötet är att visa den att VI har koll på omvärlden. Vi säger "nej" till att hälsa, på både hundar och människor. Det visar vår hund att vi kan kontrollera omvärlden och hunden behöver inte göra det. Vi kan ange hur nära någon kan stå med sin hund om vi pratar en stund, innan vår hund försöker göra det. Vi ska tänka att vi är inte "Lillskansen" som är ute och går, andra har inte rätt till min hund, att klappa eller hälsa eller ge godis som en del får för sig. Vi hälsar på våra vänner och bekanta och ibland lär vi känna nya hundar. Men innan hunden får hälsa säger vi: "ja, det är okej" till vår hund, och för att kunna säga det behöver hunden veta att den ska fråga, att den ska be om lov och vänta in ett "varsågod". Jag ser ingen mening i att hunden ska hälsa på andra än de som den kommer fortsätta att ha en relation till. Jag tror det är lätt att förstå att de här råden kommer av erfarenhet, dels utifrån mina egna promenader. Dels utifrån hur hundar som inte längre klarar hundmöten kan tränas. När de slipper ansvaret, vilket innebär att ägaren tar ansvaret för alla möten, även de oproblematiska, minskar problemen.

Därför är inte lösa hundar ett problem, hundar får gärna vara lösa för min del, men om ägaren inte kan kalla in och istället låter hunden ta det initiativ som den gör om den väljer att gå in i min flock, då har jag ett problem och ursprunget till problemet är hundägaren.

Möte mellan far och son:

Lördagen den 25 augusti 2012

I går kom han hem min underbara Sarek. Trött, men full av överraskningar. Plötsligt hoppade han upp på verandabordet och lade sig. Senare rusade han lite i trädgården. Men mest sover han, och han kissar. Bilen var som vanligt en hit, så den ville han inte kliva ur när vi kom hem och han fick ligga där och sova ett par timmar. Mat är toppen och han går in på valpens, Zoyenkas schema med mat tre gånger om dagen. Njurfoder för att inte belasta njurarna i onödan. Allt kissande har gett honom tillbaka utseendet. Han var svullen av all extra vätska. Nu har han sovit hos matte i natt och varit ute och kissat en gång under natten. Det är så skönt att se att det kommer ut nu. Det är så skönt att se att han blir sig själv igen, men trött. Och det får han vara.

Torsdagen den 23 augusti 2012

Kväll: Sarek och jag har haft ett par timmar tillsammans på Ultuna djursjukhus under eftermiddagen. Vi promenerade och han kissade länge och gjorde n:o two. Inne i hans hörna igen satte jag mig på bädden och han kröp upp i min famn och ömsom sov och suckade, ömsom tittade på mig, pussade och nöp mig i näsan eller örat. Jag pysslade med honom, hade med borste och kam och fick bort ett berg av fluffig samojedull. Vi gick ut igen, han kissade länge och vi gick in på apoteket och shoppade lite på vägen in. Han är trött och medtagen, svullen i kroppen av vätska, den som han ska kissa ut nu. Vi är inte riktigt i hamn, men tanken är att han kommer hem i morgon. Nu ska jag ta mig igenom en natt till med vetskapen att om de inte ringer, går det åt rätt håll.

Personalen som jag träffat och pratat med, veterinär Johanna och syster Helen m fl, har varit helt underbara. Helt fantastiska. Jag förväntar mig att personal på ett djursjukhus tar hand om min hund, men det har verkligen känts som att de har ett så mycket vidare perspektiv, där djuret är med som individ och jag som djurägare har en viktig del i det team som uppstår runt det sjuka djuret. Jag menar att djuret är inte bara en organism som ska lagas och ägaren ska stå utanför och vänta tills det är klart. Det finns sådana ställen också och kanske en del djurägare föredrar det, men andra kanske inte ens vet att det finns alternativa sätt att arbeta tillsammans med djurägaren på.
Veckans ros till Ultuna IVA!

Morgon: Natten gick utan några akutsamtal från veterinären. Nu har jag fått veta att han har ätit, han "producerar urin" och han har varit uppe. Jag ska hälsa på vid halv två, sedan om det fortsätter åt rätt håll, kommer han hem i morgon. Vi är inte i mål, men det är större hopp.

Onsdagen den 22 augusti 2012

Klockan två var jag på Ultuna och hälsade på min neddrogade hund. Han vaknade och tittade på mig när jag kom dit och började prata med honom. Sedan somnade han med sitt stora huvud på min hand.

De kommande timmarna är kritiska, han kissar inte som han ska. Njurarna arbetar inte som de ska, men proverna har varit okej. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag pussade och viskade till honom. Ibland räcker det inte, att man älskar någon...

Tisdagen den 21 augusti 2012

Det där som alla vet är så farligt och som aldrig får hända har hänt. Sarek ligger på Ultuna intensivvård för glykolförgiftning. En flaska med en pytteskvätt utspädd glykol har legat intryckt under framsätet i bilen i två månader. I går kväll plockade han fram den och skruvade av den barnsäkra korken. Nu är han på alkoholdropp, lite onykter alltså, i två dygn. Det är så förgiftningen hävs, om det alls går. Om det alls går. Vi skulle ha en heldag i skogen efter några intensiva dagar för mig med andra måsten. Icke-hund-måsten. Nu gör vi vårt bästa av dagen, jag och vovvsen, här hemma. Nära telefonen, nära bilen, så nära Sarek det just nu går.

Måndagen den 13 augusti 2012

Det finns saker man inte kan skriva om. Zoyenka är hemma och det är jag lycklig för. Tyvärr tvingas jag också inse att min oro förvandlades till fakta på kliniken. Inte av mig. Den veterinär som beslutade att Zoyenka skulle läggas in på dropp tittade aldrig på henne innan hon tog beslutet. Hon kom överhuvud taget inte in i undersökningsrummet.
Så här i efterhand har jag svårt att förstå deras beslut. Jag ifrågasatte det i går också, ville att de skulle ta prover först, men fick veta att de inte skulle visa något. Jag fördes in i osäkerhet: "Nu eller aldrig", var buskapet och "har hon fått i sig svamp dör hon om du tar hem henne". Men det var inte sant. Att jag som hundägare var orolig, är en sak. Veterinären anlitar man för att få en bedömning baserad på kunskap som är större än min egen. Jag såg en oerhört pigg och glad liten valp, hennes slemhinnor var fina. Hon var inte sjuk, hon hade kräkts tre timmar tidigare, men inte mer efter det. Hundar kräks ibland, ganska ofta, utan att det betyder något. Jag tror inte att de hörde vad jag sa, de tog inte in vad jag sa, de tittade inte på hunden, de bestämde sig. Min oro var att hon hade nosat på svampen och jag ville veta om det kunde vara farligt. Det var därför jag ringde.

Jag vet inte rikigt hur jag ska tänka nu, men när jag pratade med min vanliga klinik i morse, kunde de per telefon bedöma att hon inte behövde läggas in. Lätt att säga i efterhand, kan man tycka, men så var det inte. Den bedömningen gjordes på samma grund, innan jag hade pratat med jourkliniken idag. Veterinärerna på vår klinik, våra underbara veterinärer, blev rent ut sagt förbannade över att de tog in henne. De kunde svara på min fråga, en hund dör inte, blir inte sjuk av att hastigt nosa på en giftig svamp, så länge den inte äter av svampen. De var tvärsäkra. Vi är bara människor och alla kan göra fel. Speciellt förståeligt om det drar in extra pengar. Man kan också tycka att det är djurägaren som beslutar, men då skulle jag inte behöva några veterinärer, eller andra experter. Att rådfråga.

---

---

Söndagen den 12 augusti 2012

Vi tog bilen till storskogen vid tiotiden på förmiddagen och gick till en av våra favoritplatser där hundarna kastade sig över skogens alla blåbär. Jag klippte deras klor, en efter en, utom Zoyenkas eftersom hon lekte i en lerpöl med alla fyra tassar och nosen. Efter ett tag när vi alla blivit blå runt munnen och på tungan fortsatte vi vår runda för att komma tillbaka till bilen.

På vägen hem händer det:

11.23 Zoyenka nosar på en vit svamp som riktigt lyser i blåbärsriset ett par steg in från stigen.

11.25 Jag fotar svampen för säkerhets skull. Det kan vara vit flugsvamp och den är så giftig att man inte kan slicka på den. Zoyenka kommer förstås för att se vad jag gör, vilket jag är beredd på och motar undan henne lite extra bestämt så hon ska förstå att det inte bara är förbjudet utan även farligt.

11.26 Min bestämda röst eller något i luften... får Sarek att tycka att han just nu ska fostra sin lille son. Vilket inte händer ofta, men det händer. Det tar ett par minuter att reda ut missförståndet.

11.31 Jag fotar svampen igen. Två bilder. Jag har inte sett om Zoyneka varit där igen, men svampen är orörd.

11.35 Zoyenka börjar kräkas våldsamt. Hon kräks upp alla blåbär, maten, hästskiten hon tuggat i sig och vad mer som finns där. Magen blir tom och det tar en evig tid till bilen. Hon stannar och tuggar gräs, behöver sätta sig, men inget kommer ut och hon kräks igen. Totalt kräks hon ungefär lika mycket som innehållet i fyra stora kaviartuber.

12.45 Vi är hemma igen. Zoyenka har kräkts i bilen på vägen hem, bara gräs som hon tuggade i sig medan vi gick till bilen. Jag har på vägen hem konsulterat svampexperten, min mamma. Vi kom fram till att det inte är vit flugsvamp för den ska ha en ring på foten. Jag är helt inne på att hon fått en maginfektion och ger henne tre koltabletter med ca fem uppblötta foderkulor. Hon äter glupskt upp detta.

Sedan söker jag på Internet på giftiga svampar. Där är den, den vita flugsvampen. Ingen tvekan. Ringen på foten sitter inte prydligt så som jag tänkte mig, utan hänger kvar mot hatten på de bilder jag tagit. Jag bestämmer mig för att samla mig en stund och se till att få mat i magen. Att lyfta telefonluren kommer att kosta, förstår jag.

14.15 Jag kliver in på Albano med Zoyenka. Hon har inte kräkts mer, hon är pigg och glad, hon vill ha mat, MEN med denna fula svamp vet man inte. Det kanske var en slump att hon kräktes strax efter att hon nosat på svampen. Om det inte var det, är det allvarligt. Zoyenka blir inlagd med dropp.

16.20 Jag kommer hem utan min lilla tös. Känns overkligt. Jag kan inte tänka mig att det ska gå annat än bra när vi kom in så tidigt. Jag kan tänka mig att det var onödigt, men det går inte att chansa när det gäller liv och död.

Den vita flugsvampen är den svamp som dödar (Destroying angel). Folk plockar den i tron att det är champinjoner. Efter tre-fyra dagar blir man sjuk, men då är det för sent. Redan åtta timmar efter att man ätit den kan skadorna komma. Det är njurarna som förstörs, man dör helt enkelt. Man chansar inte med sin lilla valp, även om hon bara nosade lite lite grand. Inte när hon sedan kräks så våldsamt. Det kan ha varit slumpen, hon kanske åt för många blåbär, men jag chansar inte.

Att sätta sig i bilen med bara kopplet med sig ut från veterinärkliniken är smärtsamt. Jag kan inte tänka mig annat än att det ska gå bra nu, eftersom hon kom in så tidigt. Mer information i morgon. Längtar efter min Pytteliten.

Om valpens första tid.
Jag svarar på mail, 4 augusti 2012

Hej!

När man hämtar en valp bör man de första ca två veckorna inte göra någon aktivitet med valpen. Inte ta med den till nya platser, men det är okej om man t ex åker ett par gånger till någon vän (helst samma, inte flera) och valpen hela tiden får vara med er. Det är bra att ha lite besök hemma också. Den har i början fullt upp med att lära känna er och ta in den nya miljö som den ska bo i. Om valpen tvingas att bearbeta ytterligare information är risken stor att det blir mer än den kan hantera och beteendet blir besvärligt. Den reagerar som den kan, den är aldrig någonsin elak. Den blir överaktiv, nervsystemet går på högvarv. Om man tolkar det som att den behöver stimuleras mer har man snart skapat ett beteendeproblem som kommer att kräva en hel del för att jobba bort.

Det enda man gör under den första tiden är att rasta valpen, leka lite med den, men inte miljöträna eller motionera den. Den träning valpen behöver så tidigt är att lära sig att följa efter er och att lära sig att ni är trygga och snälla. Jag börjar med föremålsträning också, vilket innebär att låta valpen hålla föremål och sedan lämna. Det motverkar att den tar och biter sönder saker. Man ska inte kasta leksaker till den, det skapar stress. En bra aktivitet är att gå iväg en liten bit (ett par hundra meter) och sedan sätta sig någonstans med valpen och låta den busa runt som den själv önskar. Ta med fika och stanna på samma plats en eller två timmar. Inte till något hundhägn med andra hundar som du säkert förstår. Varken ni eller andra hundar ska locka valpen till att gå eller leka just då.

Valpar kissar som bekant inne tills de klarar att hålla sig en längre tid och blir vad man kallar rumsrena. Att kissa inne är också en överlevnadsstrategi för valpar och även omplaceringshundar, i början i det nya hemmet eftersom de känner dofterna av andra hundar i området och om de kissar där, provocerar de de andra hundarna och utsätter sig för livsfara. Inte som vi ser det, men som hunden/valpen upplever det. Valpar och vuxna hundar kan också kissa inne av stress. En valp kan vara rumsren vid tio veckors ålder, men man ska inte räkna med det. Vid fyra-fem månaders ålder får de en hormonskjuts som gör att de får svårare att hålla sig igen. Om valpen som är ca tre månader gammal kissar inne på nätterna, efter att den en tid har kunnat hålla sig på natten (ca sex-åtta timmar), bör man ta ett urinprov, så den inte har urinvägsinfektion.

Valpar i t ex min hundflock och i vargflockar, blir ompysslade och “bortskämda” av de vuxna individerna i flocken upp till 4-5 månaders ålder. Då börjar den egentliga fostran som kan upplevas som mer bestämd.

Försöker man fostra en liten valp blir reaktionerna från valpen vanligen ganska jobbig lek. Valpen är okränkbar i flocken och får utrymme bland de vuxna hundarna till att vara busig. De vuxna hundarna i kenneln och uppfödaren ska se till att valpen fått sin bithämningsträning när den levereras. Får valpen umgås med vuxna hundar på kenneln tills den är 9-10 veckor gammal sköter de denna träning. Uppfödaren ska givetvis också genomföra träningen så den dessutom inkluderar människor. Tar man hem en åttaveckorsvalp och inte har en vuxen hund hemma måste man själv klara av den delen av valpens tidiga fostran. Valpar är tåliga och som ni redan märkt så ökar hans bitande när ni försöker korrigera det. Det är så han gör med kullsyskonen och det finns absolut inget elakt i det. Det är en ren respons på det han upplever att han får utrymme för. Han behöver lära sig hur han gör istället.

Bithämningsträningen går ut på att visa att han inte får vara med när han beter sig fel, man vänder ryggen till och går därifrån. Har beteendet redan etablerat sig kommer han att försöka många gånger att få igång er igen när ni går, innan det ger resultat att nonchalera honom. Han måste också lära sig att det gör ont på er när han biter. Alla hundar måste lära sig att människor är ömtåligare än hundar. Det lär man valpen genom att skrika högt i falsett “Aaajjj!” när valpen biter och hålla handen stilla. Om den biter i byxorna står man stilla utan att agera tills valpen tröttnar. Man får anpassa sin klädsel. Kan man detta från start blir det inga problem. Men som sagt i första hand är det uppfödarens ansvar.

Små valpar behöver mycket närhet och trygghet. Man får absolut inte isolera dem från flocken, det skadar. Om ni sätter honom i en hage, ska en av er stå precis intill hela tiden han är där. En trygg grund ger en stabil och trygg hund. Med de raser ni har i er hund (inte minst labradoren som är envis, tålig och stark) kommer det att vara viktigt att inte trigga igång honom genom att hantera bithämning, miljöträning och hans tidiga tid med er på fel sätt. Han ska ha lugn och trygghet. Samtliga av hans raser är extremt självständiga och modiga hundar. De är tåliga och tar gärna upp kamp. Ni måste verkligen se till att ge honom en lugn tillvaro nu. Det kommer att vara absolut avgörande. Ni ska med ert lugn visa hur man gör, vara förebilder för er hund. Klarar inte ni det, klarar inte heller han det.

Ni har haft honom i två veckor och redan miljötränat. För att försöka kompensera det behöver ni vända på programmet och ge honom en period nu som ser ut så som hans första två veckor borde ha sett ut. Jag förstår att ni försökt göra så som ni hört att man ska med miljöträning och hagar osv, men tyvärr är det alldeles för många människor utan egentlig erfarenhet eller som “tänker ut” lösningarna som kan ge den typen av råd. Även när det står i böcker. Har man haft en eller två hundar är man fortfarande en nybörjare på det här området, relativt sett. Lyssna hellre på de som verkligen vet vad de gör, de som fostrat ett flertal valpar. Då vet man att viss fostran ger en trygg hund och annan fostran ger en osäker hund. Jag hoppas att han sover i ert sovrum på natten, även om det är i en hage. Annars måste någon av er flytta ut till hunden i några månader, speciellt när ni nu också ska byta bostad. Han behöver den närheten och tryggheten.

Jag ser ett antal gånger varje år på mina kurser ungefär samma sak som du har beskrivit. Jag vet att om ni tar till er mina råd med att minska på aktiviteterna och öka lugn och närhet och genomföra bithämningsträningen så kommer det att vända. Han kommer att fungera bättre. Liten som han är har han ändå passerat flera steg i upptrappning av kommunikation i sina försök att få er att förstå vad han behöver när han nafsar mot ansiktet. Han är inte “respektlös”, han är en mycket liten bebis. Ni har bara inte förstått hans behov och behöver kunna lite mer om hundens språk.

Vänliga hälsningar,
Helena

--------------------------------------

Frågan som gav ovan svar kommer här:

Sent: Saturday, August 04, 2012 12:08 PM
To: Helena Björk
Hej helena!

Vår valp är en blandras mellan labrador/jämthund (mamman) och amstaff/rhodesian ridgeback (pappan). Han är född den 24:e maj och vi hämtade honom den 20:e juli. Han blev vaccinerad med 8 veckors ålder och sin nästa vaccination ska han få vid 13 veckors ålder, alltså i slutet av augusti.

Vi har egentligen inga stora problem med honom men han är väldigt självständig och envis. Han kan bli väldigt vilt och då nafsa i ansikten på oss och bita i allt han kan få tag i. Vi har jobbat med det men har inte kommit så långt än. Vi har försökt med positiv förstärkning och även försökt att säga till honom ordentligt, vilket han inte alls bryr sig om. Dessutom har vi en kaninhage där han sover i på natten och får sitta i när han bli för vilt. I början gick det bra och han accepterade hagen bra, framför allt på natten. Men nu har han blivit så stor att han försöker hoppa ut och ställa sig på bakbenen tills hela hagen vältar. Dessutom slutar han nu inte pipa och skälla i hagen. När han inte får som han vill eller inte får tillräckligt med uppmärksamhet tar han kläder från soffan, biter i möbler och kissa inne, även fast vi precis har varit ute med honom. Ja, kort sagt verkar han inte respektera oss och gränserna vi sätter och beter sig oftast ganska respektlös mot oss.

Vi har försökt att göra ganska mycket miljöträning med honom och det går mycket bra. Han är väldigt duktig när vi är ute och är van med att åka bil, ibland sitter han i en ryggsäck på min mage och så har vi varit 'på stan' etc.

Vi har båda haft semester men vi ska flytta och jag börjar jobba. Jag har hittat en dagmatte som kan ta honom när jag jobbar men jag vill gärna börja träna mer med honom då han kommer bli stor och stark och jag inte vill att våra små problem blir till stora problem som gör det svårt att hantera honom när han är äldre.

Mvh