MedHund i Åkersberga, Stockholm

Nedan text är ett inlägg på Samojedforum, sommaren 2010. Det handlar i huvudsak om koppelträning, men har även några andra inslag.

Angående valpens fostran kan jag berätta hur jag gör. Utifrån både min kunskap som hundtränare och mina egna erfarenheter, kan hunden skilja på arbetsvillkoren i olika situationer, t ex dragarbete respektive promenad. En draghund behöver inte alls dra i kopplet, även en draghund ska kunna samarbeta och lyssna på föraren.

Följsamhet
När valpen är liten förstärker jag valpens naturliga följsamhet, vilket innebär att jag undviker koppel och att kalla in valpen. Halsband och koppel tränas för att valpen ska klara det i de situationer då det är nödvändigt. Inlärning av inkallning sker planerat och utanför promenadsituationerna. En inkallning är en åtgärd när hunden brister i följsamhet.

Följsamhet betyder att hunden följer dig och inte tvärtom. När hundägaren försöker hålla reda på sin valp är det lätt att valpen i stället för att öka följsamheten, ökar sin självständighet. Valpen som börjar undersöka något medan ägaren går vidare, får snart bråttom att hänga med och blir följsam, medan den valp som får sin ägare att stanna (ibland pga koppel), leta efter, gå efter sin valp mm, blir självständig därför att den har hela tiden matte eller husse i ryggen. Följsamheten tränas givetvis bara på säkra platser, t ex trafikfria platser. Följsamhet är grunden även till att kunna gå fint i koppel.

I samspråk

Förväntningar
Koppelträning innebär liksom följsamhetsträningen att den unga hunden inte styr sin matte eller husse med kopplet. Det är vanligt att de tidigt lär sig att styra ägaren t ex genom att ägaren tror att det är bråttom ut eller då ägaren står och pratar med någon och hunden har hittat en doftfläck en decimeter bortanför kopplets räckvidd. Medan ägaren pratar med den hon eller han mött, går hon eller han samtidigt ett steg efter hunden som gärna vill till doftfläcken. En decimeter ena dagen är flera kilometer en tid senare, som hunden drar med sig sin förare.

Det hela handlar om att tänka på vad det egna beteendet ger hunden för förväntningar. Hunden ska alltså inte övertala ägaren om hur gott det luktar lite längre bort, hunden ska belönas för att den är passiv när man står och pratar med någon. Det är koppelträning.

Gå fint i koppel
När en halvgammal eller vuxen hund väl börjat dra i kopplet måste koppelträningen pågå nästan varje gång hunden är i koppel för att nå resultat. Ryck i koppel leder inte till att hunden lär sig gå fint i koppel. Ryck skadar dessutom nacken. Fotträning på promenad kan leda till att man får en hund som åker jo-jo mellan att gå fint vid sidan och fullt ös ut i kopplet.

Knepet är att lära hunden att gå med slakt koppel, vare sig det är i vanligt koppel eller i flexikoppel. Ibland kan ett flexikoppel hjälpa koppelträningen i det att man ökar möjligheten att träna följsamhet, men jag rekommenderar det inte till hundägare där styrkeförhållandet är för ojämnt, dvs hunden är för stark, om man inte har någon röststyrning på sin hund.

Mina erfarenheter
Jag har tagit emot tre samojeder som omplaceringar. Två av dem hade i stort sett bara använts för drag tidigare och var nio respektive tre år gamla när de kom. Nioåringen lärde sig att gå i koppel och att gå lös på ett knappt år, treåringen lärde sig att gå lös ganska omgående, men är inte helt okej i koppel efter tre år. Mina krav är ordentligt höga eftersom jag går med hela flocken samtidigt (5-6 hundar de senaste åren).

Att kunna gå lös innebär att hunden inte drar på rådjur som finns på ängen vi passerar. Jag har också tagit hem fyra samojedvalpar under de nio år jag haft samojed. När jag gick med sex vuxna hundar samtidigt i skogen var 3-4 av dem lösa och 2-3 i flexikoppel. Ett eller två koppel sätter jag i midjebältet. Skulle hundarna dra i mig, eller vilja sticka efter rådjur, eller inte kunna samla ihop sig när vi möter andra hundar, är jag chanslös. Jag tränar in att de håller fokus på mig, det är koppelträning.

Under vinterhalvåret tränar jag drag, både med cykel och med släde. Under sommarmånaderna går vi vanligen ca femtio mil och promenaderna fortsätter året runt parallellt med dragträningen. Jag är även förtjust i lydnadsmomenten som ingår i tävlingslydnad, personspår och att lära dem tricks. All denna aktivering är också koppelträning eftersom det blir roligare hos mig än i diket, hos andra hundar osv.

Slyngelperioden
När den lilla valpen blir en större valp, ca sex månader, börjar den utveckla en viss självständighet. Hur tidigt eller sent det här börjar beror på hur jag som ägare lyckats uppmuntra följsamhet eller råkat uppmuntra självständighet, men även i viss mån på linjer och ras.

Samojeden räknas som mer självständig än t ex vallhundarna. När följsamheten är dominerande kan självständigheten komma till uttryck så sent som vid 14-18 månader, eller inte alls. När den väl gör det, kopplar jag min unghund och håller henne/honom kopplad tills slyngelperioden är över, dvs tills hunden är ca två år. Jag chansar aldrig under den här perioden.

Ett tillfälle för olovlig jakt är inget tillfälle, två tillfällen är illa. Tre tillfällen eller mer då hunden verkligen piper iväg och är borta mer än 30 sekunder så är jakten etablerad. Hunden måste sedan hållas kopplad tills antijaktträningen är lyckad. Träningsmetoden är enkel, men det som brukar brista är tålamod hos ägaren, och kunskap om metoder som fungerar förstås.

Under den kopplade slyngelperioden tränas hunden att gå fint i koppel, att hålla fokus på mig, att se rådjur som en signal att gå till mig, att möta andra hundar mm. Varje del har sin inlärning och bidrar till samarbetet på promenaden.

Inlärning av att gå fint i koppel
Förutom den nämnda följsamheten behöver hunden lära sig hur den ska gå i koppel. När det gäller valpen, bygger jag vidare på följsamheten och ser till att det inte är hunden som styr koppelpromenaderna. Med inlärd följsamhet slipper man alltför mycket av oväntade ryck från hunden eller att den tvärnitar. När man har en mer vuxen hund som redan lärt sig att dra i kopplet, arbetar jag annorlunda. Jag beskriver nedan några av de metoder jag använder.

För att ta bort ett felbeteende behöver man i första hand hindra att beteendet utförs av hunden. Om hunden drar i kopplet hindrar man den att komma framåt dit den vill genom att bara stå stilla och hålla stumt i kopplet. När hunden slakar på kopplet eller tar kontakt går man vidare. Kanske man bara tar ett enda steg, sedan står man och håller igen eftersom hunden kastade sig framåt. När man vet hur man hindrar hunden ska även en inlärning av rätt beteende ske.

Jag belönar när hunden är på rätt ställe, dvs strax framför mig, men den drar inte i kopplet. Med fördel kan klicker användas om man är van vid det. En belöning placeras på den plats man önskar att hunden ska befinna sig. I praktiken innebär det att jag kastar en godbit framför hundens nos när den är på väg ut från min sida. Efter ett par tre sådana godiskast har en förväntan byggts upp och hunden vänder sig gärna och kollar om det kan komma mer. Hur snabbt det går beror på hur van hunden är vid att samarbeta i inlärning. Jag undviker att belöna då hunden kommer hela vägen tillbaka till mig, eftersom det inte är vid sidan jag vill ha min hund när vi promenerar utan kommandon.

Samtidigt lär jag hunden ett kommando med betydelsen ”nu går vi” och förknippar det med en godbit till en början vid min sida. Successivt förs signalen över till att gå framåt utan att sträcka kopplet. Kommandot är bra även då de fastnar i luktfläckar: ”nu går vi”. Framförallt hejdar det den hund som vill rusa iväg på ett frikommando. Detta är positiv förstärkning av rätt beteende, med belöningen placerad i den position jag vill ha hunden och på ett sådant sätt att det ökar hundens förväntningar på samarbete. Belöningen används vid inlärning, sedan motiveras hunden mer av samarbetet och man har uppnått vad som kallas lydnad.

Jag kan även lägga till ett obehag vid felbeteende och som försvinner när hunden gör rätt. Obehaget innebär att jag ruskar på kopplet, men jag rycker inte. Jag ruskar när hunden är på väg framåt eller accelererar ut i kopplets fulla längd, eller när den just börjar dra i kopplet. Obehaget slutar så fort hunden slakar kopplet. Om man är frustrerad, vilket jag blir ibland, och inte hinner uppfatta att hunden slakar kopplet eller till och med vänder sig om, blir effekten ett bakslag. Rätt beteende måste fångas och belönas den sekund som hunden bjuder på det. Kan man arbeta lugnt och vänligt, men vara bestämd och konsekvent så kommer man efter ca 14 dagar att märka skillnad. Då ska man inte ge sig utan jobba på i ett par månader till eller den tid som krävs för att hunden ska gå så som man önskar i koppel. Ger man upp för tidigt, är risken för en tillbakagång mycket stor.

Helenas hundblogg

Till sidans topp