Släde, tält, hundarna, hundarna och alla stjärnor
Svenska polarhundsklubben, eller i praktiken Anders och Kenth, organiserade en träff för de som ville
testa sin utrustning inför fjälläventyret i Valbo under mars. Träffen var i Hamra, i nordöstra Dalarna,
och planerat var en natt ute i tält, från den 17 till den 18 februari.
Till träffen kom två grönlandshundspann, två samojedspann, ett spann med siberian husky och ett spann med alaskan
malamute. Ja, samtliga polara raser var representerade. Att grönlandshundsägarna blev sjuka på plats och deras spann
inte kom med ut var ren otur, mest för dem. Fyra tält slogs upp på myren i sjökanten, åtta km från Hamra. Vår erfarenhet
spände från att det var den första vintertältningen, som för mig, till att ha ägnat sig åt denna typ av semestrar i 25 års tid,
vilket Kenth och Monica har gjort, liksom Lennart och Ulla. De fyra höll också en kurs om att vistas och tälta i fjällvärlden
vintertid, under hösten 2009. Utan den kunskap som de har gett mig hade jag inte kunnat planera eller genomföra denna resa.
Än mindre den jag ser fram emot, Fjälläventyret i Valbo.
Fredagen den 17 februari när vi skulle ge oss av var det ett härligt väder. Solen sken, det var några minus och helt vindstilla.
Vi startade vid elvatiden och jag ställde upp mitt spann precis utanför porten till mitt boende i Hamra. Vi tog oss ut på
skoterleden via en egen led som preparerats just för denna slädtur. Jag hade fem hundar i spann och en ordningsman på
flexikoppel bredvid. Ordningsmannen är min elvaåriga tik Senta. Hon har aldrig varit speciellt förtjust i själva dragarbetet,
men hennes närvaro höjer arbetslusten hos övriga hundar. I det långa flexikopplet har hon dessutom friheten att välja var hon
ska springa. När hon springer upp i täten går svansen upp och när hon blir trött och kommer bredvid eller lite bakom mig,
får svansen vila.
I led gick Sarek, en treårig hane, bakom honom Nadja och Gisa, mor och dotter. De är sju respektive ett år. Och längst bak,
som wheeldogs, gick Toya, sju år och Gisas bror Avanti. Sarek är även pappa till alla (båda) barnen.
Jag har förberett mig under åtta år… jo, åtta år. Då, för åtta år sedan, läste jag Annica Uppströms berättelse från
Polardistans och skapade mig en dröm om att själv få ge mig ut med mina hundar på fjället under någon organiserad form.
Nu kan kanske inte dessa totalt sexton kilometer som vi körde i Hamra, jämföras med Polardistanstävlingens 16 eller 30
mil långa sträcka. Men allt annat fanns där: snön, hundarna, släden, tältet och kylan. En vecka innan avfärden i Hamra lyssnade
jag på Annica när hon höll ett föredrag i Furudal om sitt liv med samojederna. En ren tillfällighet, men desto mer inspiration
och ett roligt sammanträffande.
För åtta år sedan var det Senta och jag. Och en avlägsen dröm. Då fanns ett par skidor och en stukad tumme med oss
också. I maj för åtta år sedan kom Igor Stravinsky, nio år till oss och med det ökade kvalitén på vår trevande dragträning.
Han lärde och uppmuntrade sin lilla dam när hon jobbade vid hans sida i selen, han lärde mig… han lärde mig så mycket.
Och jag lärde honom sådant han inte ägnat sig åt förut, t ex spårarbete, freestyle och apportering. Nåväl, det är ett annat
kapitel.
Ännu en vinter kom med skidor som vandrade sina egna vägar och knän som föll i isen under snön, hoppsan så hårt, och jag
trillade snart i minsta backe. Till valpens förtjusning, för nu hade Tashow utökat vår lilla flock. Varje gång jag föll
for han upp i mitt knä och hade mysstund. Mysigt, men man kommer inte så långt, inte på grund av mysstunden utan för den
usla skidåkartekniken som blev sämre och sämre och mer och mer spänd. Kanske något modernare än kabelbindning hade hjälpt
mig i de snäva spåren i skogen mellan träden, speciellt i skymningen när de vilda djuren gav färden extra fart. Så jag
beslöt att jag är en musher, jag kör släde. Då behövs fler hundar, vilket var en plan som kändes väldigt bra på flera sätt.
En släde behövs också.
Så kom lilla Volga, min solstråle och Tashows skyddsling, till vår flock. Strax därefter Toya, knappt två år. Jag hade
nu ett fyrspann, trots att Volga inte blev någon draghund. Bara en lycklig och väldigt glad hund. Och jag lånade släde.
Nadja fyllde på året därefter, knappt tre år gammal och Igor fick då springa bredvid ett par år. Men både Tashow och Volga
dog unga av sjukdom och sorgen måste få sin tid. Sarek klev in och Igor blev så gammal och trött och såg så nöjd ut när han
fick somna även om mina tårar aldrig ville sluta att tillra.
Nytt liv kommer när någon dör och Gisa och Avanti fyllde på och nu har jag ett hundspann för mina snöäventyr. Åtta år
har passerat och jag är så glad för att Senta nu fick vara med mig på det första äventyret, med svansen i topp.
Så då står vi startklara i Hamra och mina knän är lite mjuka. Trots all träning hemma på golfbanan känns det overkligt
att jag nu ska iväg. Jag bor ett par hundra meter från en golfbana. Jag tror det är 54 hål sammanlagt, alltså en stor yta
och jag får ut ganska långa träningsspår där. Först tar jag oss genom skogen med ett par hundar lösa, ett par i flexikoppel
i midjebältet och de båda pojkarna framför släden. Vi lufsar fram till golfbanans kant, de lösa damerna kallas in, alla får
sin plats och så bär det iväg. Nedför backen, ut på den plana ytan och jag vinkar eller väjer när vi möter skidåkare. Många
stannar, en del fotar, andra vill prata lite och jag är tacksam för all form av träningsmöjligheter, dvs störningar, utom
lösa hundar. Men det går också på ett eller annat sätt och jag upptäcker nya sidor hos mig; jag fräser åt hundägare.
Hem från golfbanan kör jag med fullt spann genom skogen fram till grinden, över de kullfallna träden, längs stigen som knappt har snö så
det räcker. I fjol och förrfjol täckte snön dessa fallna träd helt och totalt under flera månader. Tre mil norr om Stockholm
är det som jag huserar och vi är inte bortskämda med snö.
Det är slutspurt på vår träning i Furudal veckan innan jag far till Hamra. Då får spannet jobba lite extra med Senta som
barlast i slädsäcken, ungefär halva turerna. Inga problem. Vi hittar också den formation som vi sedan behåller i Hamra,
med Sarek ensam i led. En dag promenerar vi träningsspåret istället, jag behöver komplettera de dagliga situpsen och
armhävningarna och de kortare promenaderna på någon och några kilometer, med en längre promenad. Jag är inte på undantag,
utan ska kunna bidra i arbetet med släden. Rask takt, sex hundar, snöblåst och sju kilometer. Jag njuter. Framförallt av
samarbetet. Förvånas över att jag möter så få hundar och människor på mina turer. Hela byn är full av hundar.
Så är det alltså dags i Hamra och vi startar. Hundarna är pigga och jag får stå på bromsen i tre fyra kilometer. Framför
oss har vi Anders och hans tre samojeder. När jag sätter Senta ovanpå slädsäcken, går tempot ned något. Mina kinder hotar
att få träningsvärk; mitt leende vill inte lämna ansiktet. Det är så förtvivlat underbart. Och Senta sätter upp tassen för
att få sig en liten kelstund med matte som ändå bara står där så nära intill.
Vi möter skotrar som stannar och släpper förbi och nickar och vinkar. Jag nickar och ler, hundarna jobbar förbi. Senta
springer själv igen och så är vi framme. Sjökanten markeras av det obrutna snötäcket och myrens små tallar ger oss en
lägerplats där det är enkelt att sätta upp stake-out. Jag tar på snöskorna och trampar upp min tältplats. Hur stort är
egentligen mitt tält? Och hur mycket extra behövs för linorna? Jag trampar och trampar och det blir alldeles lagom utan
att vara snävt. Tältet kommer upp och inreds med hundbäddar, liggunderlag och sovsäck. Allt är fortfarande en stor
glädje och jag njuter av den inåtvända kontemplativa känslan av att ensam arbeta målmedvetet med att sätta upp tält, ta
hand om hundar, skapa en kokplats, förbereda mat och se till att fylla på energi med den redan tillredda nyponsoppan i
termosen.
En liten stund efter att Anders och jag kommit till platsen dyker Robert upp med sina malamuter. Kenth kommer på skoter
för att inte förvärra sin förkylning med skidåkning bakom hundarna. Serena dyker upp med sina siberian huskies, men hon
väljer att köra mer innan dagen tar slut och att inte tälta. Hon kan redan det här, hon behöver inte som jag, testa sin
utrustning.
Jag plockar upp två tältpinnar som två hjälpsamma hundar hittat åt mig och gör en alternativ lösning eftersom jag har satt
hundarna för nära tältet. En lina fästs i en liten tall och den andra kan kortas ned och pinnen hamnar utom räckhåll för
ivrig hundtass. Jag valde denna gång att lägga mina snöpinnar horisontellt under snön. Snötäcket var tunt och det här är
ett sätt att öka pinnarnas kraft, vilket jag fått lära mig, men inte tidigare praktiserat. När snön skyfflas tillbaka över
pinnen trampar jag till och snart är den fastfrusen och linorna går att spänna hårt.
Jag summerar detta test för min egen del med att utrustningen duger, men att jag behöver mer rutin. Det mesta tar ganska
mycket tid, vilket jag i och för sig inte alls har något emot. Inne som jag är i mitt inåtvända kontemplativa tillstånd.
Även om så med lite trötta kinder av leendet som inte vill ge plats åt mer avslappnade muskler. Inte förrän senare när jag
ligger i tältet och känner att det är kallt, riktigt kallt. Jag är mig själv tacksam för att jag ett par gånger har tränat
på att sätta upp tältet i trädgården, innan resan. Jag är nog ganska seriös.
När hundarna har fått mat och jag har rört ihop mitt torrfoder i den behändiga påsen, sätter vi oss alla fyra (Anders,
Robert, Kenth och jag) runt lägerelden på renskinn. Jag slevar i mig min mat, den smakar bra. Jag har på andras inrådan
testat olika sorter av fjällmat för att se hur de påverkar magen. Ungefär tio olika sorter har jag provat under hösten
och vintern i samband med mina kortare skogsturer med ryggsäck, kök och hundar. Stenbitsgryta är en favorit och jag ser
ingen anledning att variera… Jag är nog ganska seriös.
Ovanför lägerelden uppenbarar sig en fantastisk stjärnhimmel. Jag ser Orions bälte, Plejaderna och Karlavagnen hukar
bakom träden, men Robert visar riktningen. Mycket mer än så kan jag inte om våra stjärnor, men det var länge sedan jag
såg ”The Milky Way”, Vintergatan, så tydligt som nu. Som ett band av mjölk över hela himlen…
Klockan stannar på halv sju denna kväll, konstaterar vi när Kenth för tredje gången säger att det är så mycket klockan
är. Tiden har ingen betydelse, men jag får se till att rasta mina hundar som visserligen är lugna, men ovana vid att
ligga på stake-out. Jag vet att de behöver komma ifrån för att göra ifrån sig. En promenad innan mörkret och en innan
läggdags får de. Jag får fyra promenader och passar på att göra som indianerna. Jag fnissar av känslan att gå i snöskor
och skoteroverall. Känner mig som en figur i en tecknad serie.
I tältet är det lite av en chock att ta av sig ytterplaggen för att komma ned i sovsäcken. Det är kallt, men inte så att
jag fryser. Bara väldigt kallt. Tre hundar kommer med in, en fjärde tvekar och vill ut igen, men sedan in. Efter ett par
timmar piper Sarek där ute och de två sista vovvsen får komma in i tältet. Nu slappnar jag av och mår bra när hundarna
ligger runt om mig, på mig, på varandra och andas tungt och snusar mig i nacken.
Jag inser att med ett annat väder; snö, regn,,, herregud lera vill jag inte tänka på, inte heller snömodd, så kan jag
inte ha sex hundar i tältet på natten. Speciellt inte som jag erbjuder dem att sova på skoteroverallen, på min jacka
och på min sovsäck. Visst, jag är en hönsmamma, men det är också därför jag har hund; Gisa som vill bli buren, jag
älskar det; Avanti som också vill upp i famnen, lite tungt, men kramigt. Det finns de som säger att hundar inte vill
bli kramade. Inte av främlingar, men mina gillar närhet, pussar och att se mig djupt i ögonen. En liten stund.
Foto: Anna Skog
Hundar lever för oss och vi ska ge dem ett bra liv. Men de finns för att vi har valt dem, de finns för att vi önskar
ha dem nära eller i hundgård. Ingen kan döma någon annan så länge hundarna har det bra. Och jag vill ha mina hundar
nära, vilket inte hindrar att de aktiveras och får uppgifter. Draghundar kanske bara ska dra, enligt vissa, men för
mina hundar finns fler uppgifter och alla deras uppgifter bygger på samarbete. Samarbete i alla former stärker samarbetet
generellt, anser jag. Eller vet jag, utifrån mina erfarenheter under 23 år med hundar. Tillit, trygghet, samarbete och
närhet. Några ingredienser i mitt sätt att leva med hund.
I tältet under natten har jag svårt att komma till ro. Jag drömmer så jag vet att jag ändå sovit. Jag tittar på klockan
på mobilen, jag håller pannlampan i handen när jag sover, men lyser och tittar på de sovande hundarna utan att de vaknar.
Jag vill ha koll på alla snören och blixtlås i supersovsäcken, vrider med mig hela säcken när jag ska vända på mig. Bökar
och snurrar. Ficklampans huvuduppgift är att visa vägen till blixtlåset om jag inte hittar ut. Ur säcken. Min enda oro.
Att inte kunna ta sig ut igen. Barndomstrauma, eller barndomsupplevelse, inte så dramatiskt trots allt. Har därefter
tältat på fjäll, på mc-semester i Sverige och i Europa, liftar-resa, interrail i Europa, i Sverige, mc-träffar och allt
jag sysslade med som ung. Men det är säkert 25 år sedan sist och jag oroar mig nu för att fastna i sovsäcken. Jag får
vänja mig, tänker jag. Jag drömmer på natten, alltså sover jag, trots allt, flera timmar.
Klockan fem vaknar jag och allt är tyst. Så hör jag vad jag först tänker är ett tåg, men sedan förstår är vind. Det
börjar blåsa. Tältduken viskar och sveper, men hundarna sover. Jag somnar om och får sova en timme till. Efter nära
nio timmar i sovsäcken går jag upp, sätter ut hundarna och startar köket. Hittar en ny plats i lä för stormköket.
Vinden ligger på från sjön. Hundarna får köttvatten, frukost och sedan en promenad. När jag äter frukost har de andra
börjat packa ihop, trots att jag var uppe först. Jag saknar rutin, eller jag gillar att bara vara. Ingen klocka.
Förutom i sovsäcken på natten.
Det kommer snö med vinden. Nattens minus tjugo vandrar iväg med att snömolnen täcker himlen. Kylan dröjer sig kvar
i prylar och matförråd. Allt är hårt, men min Leatherman har en liten såg som kan användas när kylan gör kniven mindre
funktionell. Vinden gör fingrar kalla och jag plockar på mig tre lager ull under jackan. Det blir lite för varmt på
hemresan, men skönt att puppa in i vid lägret. Jag har testat mina nya bivackskor under kvällen och morgonen. Inte en
tå har blivit kall. De är gjorda av samojedull och tovat ylletyg. Yttersta lagret är av bävernylon och det blir ganska
halt inser jag snart. Men det går att trä snöskorna utanpå och jag upptäcker att min prototyp av bivackskor är en modell.
Modell 1.0
Under natten har jag delat sovsäck med mina kängor. De är torra på morgonen och när jag tar ut dem ur deras egen sovpåse,
lägger jag i skovärmare som först ska gnuggas igång. Många timmar senare, på kvällen, är skovärmarna fortfarande heta. En
otrolig lyx att dra på sig varma skor, både i tältet och senare.
Innan jag ens börjat packa ihop mitt läger ser jag Robert ge sig av med sina malamuter. Anders och Kenth gör mig sällskap,
men jag behöver träna på mina rutiner så de står bredvid och ser på. Nej, det lät inte så bra att beskriva det så, men vi
småpratar och jag jobbar på. Behöver träna på rutinerna. Så kommer vi iväg och hundarna är ivriga, men av någon anledning
blir det trassel och stök upprepade gånger. En obehaglighet blir det när Gisa har kissat och spannet ska starta igen. Jag
missar att Senta lämnat min sida och traskat bakåt. Hon får ett ryck och faller och släpas någon meter innan jag får stopp.
Jag var övertygad om att hennes lina skulle gå av i en liknande situation, men jag ska sätta på en säkerhetshake.
Skuldkänslan ökar av att jag av misstag hade satt linan i hennes halsband och inte i den breda sele hon har när hon springer
bredvid släden. Jag ändrar det och kollar att hon är okej. Det är hon och hon springer glatt hela sträckan bredvid mig eller
spannet utan att begagna sig av möjligheten att åka ovanpå slädsäcken. Duktig gammeltjej.
Det är stökigare än på utresan, Sarek ska nosa och trixa. Han vänder plötsligt för att fånga en doft och hundarna bakom
traskar över hans lina. Efter ett par sådana vändor är jag med och hinner hejda honom och får honom framåt igen innan det
trasslar. Trots detta trassel går hemfärden snabbt och plötsligt är vi tillbaka i Hamra. Hundarna får kliva in i sin älskade
bil och jag packar ur släden. Vi har varit iväg under ganska exakt ett dygn, med vanlig tideräkning. Inom mig finns en längre
resa.
Efter vila och rastning åker vi till vildmarkscentret och äter middag tillsammans på deras restaurang. Nu har Lennart
piggat på sig, liksom Monica och vi blir sju personer runt bordet. Jag har inte glömt att ta med kameran, för att
föreviga denna samling, men jag glömde att plocka fram den. Runt bordet satt: Monica Hjelm, Lennart Andersson, Serena
Hasselblad, Kenth Hjelm, jag, Anders Larsson och Robert Frick.
Stort tack till Anders och Kenth som föreberett turen i Hamra. Lika stort tack till Lennart som vid flera tillfällen
hållit kurs i fjällvett och tillsammans med Kenth, Monica och Ulla delgivit sina erfarenheter, packlistor och tips på
utrustning. Det här var början. Läs om resan i mars 2012.
Fjälläventyret 2012
Sarek har hjälpt mig redigera bilderna.
Bilder från Furudal nedan och från Hamra till höger.
Fler bilder från Hamra:
SPHK:s hemsida
Bilder från Furudal
Under samojedveckan i Furudal ställde jag ut Gisa, körde släde, träffade vänner och bekanta
och hade förmånen att ha två av mina valpköpare med mig.
Gisa i min famn, Britt-Marie och Ache (Silversvans) tittar på.
Foto: Anna Skog
Jag hade med linor för dragträning.
Britt-Marie och Tobbe håller varsin tiometers lina.
Först skulle 25 meter lina delas upp. Tobbe och Anna fixar det galant.
Willis, en Silversvans, kikar upp på husse och matte.
Vi gjorde varsin expander. Här testas expanderns maxläge.
Vi körde släde på Oresjön. Vädret var soligt nästan hela veckan. Sista dagen kom det vind och snörök ute på sjön.
Mina sex fina samojeder framför släden på Oresjön i Furudal.
Senta får vila lite
Vi rastar vid en holme. Hundarna är pigga och Gisa och Avanti busar tills pappa Sarek
blir arg och talar om att man ska vara lugn och arbeta.
Avanti och Gisa å...Avanti och Gisa igen.
Foto: Anna Skog. Bearbetning: H. Björk
Pappa Sarek. Foto: Anna Skog
Senta blir elva år den 15 mars
Willis
Anna och Tobbe
Tobbe och Anna
Vi tog en vilodag från slädkörningen och jag letade mig fram till Ärteråsens fäbodar.
Eller fram till stigen som leder dit, men eftersom jag inte visste hur långt det var kvar nöjde
jag mig med att vända vid denna skylt.
Jo, här ska det vara!
En månad senare får jag ett mail där det står:
"Hej!
Du hade 172 m kvar till fäbodarna.
Mvh Olle"
Jag är förundrad över att någon hittat in till just denna bild i min berättelse på min hemsida. Olle är en
av de som restaurerat de 15 husen och även gjort anslagstavlan som jag fotograferade. Nästa gång ska jag
givetvis gå hela vägen.
Ärteråsens fäbodar
En lunch med hjälp av min Optimus Haiker blev det i alla fall.
Bilen är hundarnas fasta punkt under resan.
Jag provpackade släden. Allt fick plats.
Läs mer om Furudal på dessa bloggar:
Willis blogg
Willis och familjen Skog
Aches blogg
Ache och Britt-Marie
Puss
