Furudal och Hamra


Släde, tält, hundarna, hundarna och alla stjärnor



Svenska polarhundsklubben, eller i praktiken Anders och Kenth, organiserade en träff för de som ville testa sin utrustning inför fjälläventyret i Valbo under mars. Träffen var i Hamra, i nordöstra Dalarna, och planerat var en natt ute i tält, från den 17 till den 18 februari.

Till träffen kom två grönlandshundspann, två samojedspann, ett spann med siberian husky och ett spann med alaskan malamute. Ja, samtliga polara raser var representerade. Att grönlandshundsägarna blev sjuka på plats och deras spann inte kom med ut var ren otur, mest för dem. Fyra tält slogs upp på myren i sjökanten, åtta km från Hamra. Vår erfarenhet spände från att det var den första vintertältningen, som för mig, till att ha ägnat sig åt denna typ av semestrar i 25 års tid, vilket Kenth och Monica har gjort, liksom Lennart och Ulla. De fyra höll också en kurs om att vistas och tälta i fjällvärlden vintertid, under hösten 2009. Utan den kunskap som de har gett mig hade jag inte kunnat planera eller genomföra denna resa. Än mindre den jag ser fram emot, Fjälläventyret i Valbo.

Fredagen den 17 februari när vi skulle ge oss av var det ett härligt väder. Solen sken, det var några minus och helt vindstilla. Vi startade vid elvatiden och jag ställde upp mitt spann precis utanför porten till mitt boende i Hamra. Vi tog oss ut på skoterleden via en egen led som preparerats just för denna slädtur. Jag hade fem hundar i spann och en ordningsman på flexikoppel bredvid. Ordningsmannen är min elvaåriga tik Senta. Hon har aldrig varit speciellt förtjust i själva dragarbetet, men hennes närvaro höjer arbetslusten hos övriga hundar. I det långa flexikopplet har hon dessutom friheten att välja var hon ska springa. När hon springer upp i täten går svansen upp och när hon blir trött och kommer bredvid eller lite bakom mig, får svansen vila.

I led gick Sarek, en treårig hane, bakom honom Nadja och Gisa, mor och dotter. De är sju respektive ett år. Och längst bak, som wheeldogs, gick Toya, sju år och Gisas bror Avanti. Sarek är även pappa till alla (båda) barnen.

Jag har förberett mig under åtta år… jo, åtta år. Då, för åtta år sedan, läste jag Annica Uppströms berättelse från Polardistans och skapade mig en dröm om att själv få ge mig ut med mina hundar på fjället under någon organiserad form. Nu kan kanske inte dessa totalt sexton kilometer som vi körde i Hamra, jämföras med Polardistanstävlingens 16 eller 30 mil långa sträcka. Men allt annat fanns där: snön, hundarna, släden, tältet och kylan. En vecka innan avfärden i Hamra lyssnade jag på Annica när hon höll ett föredrag i Furudal om sitt liv med samojederna. En ren tillfällighet, men desto mer inspiration och ett roligt sammanträffande.

För åtta år sedan var det Senta och jag. Och en avlägsen dröm. Då fanns ett par skidor och en stukad tumme med oss också. I maj för åtta år sedan kom Igor Stravinsky, nio år till oss och med det ökade kvalitén på vår trevande dragträning. Han lärde och uppmuntrade sin lilla dam när hon jobbade vid hans sida i selen, han lärde mig… han lärde mig så mycket. Och jag lärde honom sådant han inte ägnat sig åt förut, t ex spårarbete, freestyle och apportering. Nåväl, det är ett annat kapitel.

Ännu en vinter kom med skidor som vandrade sina egna vägar och knän som föll i isen under snön, hoppsan så hårt, och jag trillade snart i minsta backe. Till valpens förtjusning, för nu hade Tashow utökat vår lilla flock. Varje gång jag föll for han upp i mitt knä och hade mysstund. Mysigt, men man kommer inte så långt, inte på grund av mysstunden utan för den usla skidåkartekniken som blev sämre och sämre och mer och mer spänd. Kanske något modernare än kabelbindning hade hjälpt mig i de snäva spåren i skogen mellan träden, speciellt i skymningen när de vilda djuren gav färden extra fart. Så jag beslöt att jag är en musher, jag kör släde. Då behövs fler hundar, vilket var en plan som kändes väldigt bra på flera sätt. En släde behövs också.

Så kom lilla Volga, min solstråle och Tashows skyddsling, till vår flock. Strax därefter Toya, knappt två år. Jag hade nu ett fyrspann, trots att Volga inte blev någon draghund. Bara en lycklig och väldigt glad hund. Och jag lånade släde. Nadja fyllde på året därefter, knappt tre år gammal och Igor fick då springa bredvid ett par år. Men både Tashow och Volga dog unga av sjukdom och sorgen måste få sin tid. Sarek klev in och Igor blev så gammal och trött och såg så nöjd ut när han fick somna även om mina tårar aldrig ville sluta att tillra.

Nytt liv kommer när någon dör och Gisa och Avanti fyllde på och nu har jag ett hundspann för mina snöäventyr. Åtta år har passerat och jag är så glad för att Senta nu fick vara med mig på det första äventyret, med svansen i topp.

Så då står vi startklara i Hamra och mina knän är lite mjuka. Trots all träning hemma på golfbanan känns det overkligt att jag nu ska iväg. Jag bor ett par hundra meter från en golfbana. Jag tror det är 54 hål sammanlagt, alltså en stor yta och jag får ut ganska långa träningsspår där. Först tar jag oss genom skogen med ett par hundar lösa, ett par i flexikoppel i midjebältet och de båda pojkarna framför släden. Vi lufsar fram till golfbanans kant, de lösa damerna kallas in, alla får sin plats och så bär det iväg. Nedför backen, ut på den plana ytan och jag vinkar eller väjer när vi möter skidåkare. Många stannar, en del fotar, andra vill prata lite och jag är tacksam för all form av träningsmöjligheter, dvs störningar, utom lösa hundar. Men det går också på ett eller annat sätt och jag upptäcker nya sidor hos mig; jag fräser åt hundägare.

Hem från golfbanan kör jag med fullt spann genom skogen fram till grinden, över de kullfallna träden, längs stigen som knappt har snö så det räcker. I fjol och förrfjol täckte snön dessa fallna träd helt och totalt under flera månader. Tre mil norr om Stockholm är det som jag huserar och vi är inte bortskämda med snö.

Det är slutspurt på vår träning i Furudal veckan innan jag far till Hamra. Då får spannet jobba lite extra med Senta som barlast i slädsäcken, ungefär halva turerna. Inga problem. Vi hittar också den formation som vi sedan behåller i Hamra, med Sarek ensam i led. En dag promenerar vi träningsspåret istället, jag behöver komplettera de dagliga situpsen och armhävningarna och de kortare promenaderna på någon och några kilometer, med en längre promenad. Jag är inte på undantag, utan ska kunna bidra i arbetet med släden. Rask takt, sex hundar, snöblåst och sju kilometer. Jag njuter. Framförallt av samarbetet. Förvånas över att jag möter så få hundar och människor på mina turer. Hela byn är full av hundar.

Så är det alltså dags i Hamra och vi startar. Hundarna är pigga och jag får stå på bromsen i tre fyra kilometer. Framför oss har vi Anders och hans tre samojeder. När jag sätter Senta ovanpå slädsäcken, går tempot ned något. Mina kinder hotar att få träningsvärk; mitt leende vill inte lämna ansiktet. Det är så förtvivlat underbart. Och Senta sätter upp tassen för att få sig en liten kelstund med matte som ändå bara står där så nära intill.

Vi möter skotrar som stannar och släpper förbi och nickar och vinkar. Jag nickar och ler, hundarna jobbar förbi. Senta springer själv igen och så är vi framme. Sjökanten markeras av det obrutna snötäcket och myrens små tallar ger oss en lägerplats där det är enkelt att sätta upp stake-out. Jag tar på snöskorna och trampar upp min tältplats. Hur stort är egentligen mitt tält? Och hur mycket extra behövs för linorna? Jag trampar och trampar och det blir alldeles lagom utan att vara snävt. Tältet kommer upp och inreds med hundbäddar, liggunderlag och sovsäck. Allt är fortfarande en stor glädje och jag njuter av den inåtvända kontemplativa känslan av att ensam arbeta målmedvetet med att sätta upp tält, ta hand om hundar, skapa en kokplats, förbereda mat och se till att fylla på energi med den redan tillredda nyponsoppan i termosen.

En liten stund efter att Anders och jag kommit till platsen dyker Robert upp med sina malamuter. Kenth kommer på skoter för att inte förvärra sin förkylning med skidåkning bakom hundarna. Serena dyker upp med sina siberian huskies, men hon väljer att köra mer innan dagen tar slut och att inte tälta. Hon kan redan det här, hon behöver inte som jag, testa sin utrustning.

Jag plockar upp två tältpinnar som två hjälpsamma hundar hittat åt mig och gör en alternativ lösning eftersom jag har satt hundarna för nära tältet. En lina fästs i en liten tall och den andra kan kortas ned och pinnen hamnar utom räckhåll för ivrig hundtass. Jag valde denna gång att lägga mina snöpinnar horisontellt under snön. Snötäcket var tunt och det här är ett sätt att öka pinnarnas kraft, vilket jag fått lära mig, men inte tidigare praktiserat. När snön skyfflas tillbaka över pinnen trampar jag till och snart är den fastfrusen och linorna går att spänna hårt.

Jag summerar detta test för min egen del med att utrustningen duger, men att jag behöver mer rutin. Det mesta tar ganska mycket tid, vilket jag i och för sig inte alls har något emot. Inne som jag är i mitt inåtvända kontemplativa tillstånd. Även om så med lite trötta kinder av leendet som inte vill ge plats åt mer avslappnade muskler. Inte förrän senare när jag ligger i tältet och känner att det är kallt, riktigt kallt. Jag är mig själv tacksam för att jag ett par gånger har tränat på att sätta upp tältet i trädgården, innan resan. Jag är nog ganska seriös.

När hundarna har fått mat och jag har rört ihop mitt torrfoder i den behändiga påsen, sätter vi oss alla fyra (Anders, Robert, Kenth och jag) runt lägerelden på renskinn. Jag slevar i mig min mat, den smakar bra. Jag har på andras inrådan testat olika sorter av fjällmat för att se hur de påverkar magen. Ungefär tio olika sorter har jag provat under hösten och vintern i samband med mina kortare skogsturer med ryggsäck, kök och hundar. Stenbitsgryta är en favorit och jag ser ingen anledning att variera… Jag är nog ganska seriös.

Ovanför lägerelden uppenbarar sig en fantastisk stjärnhimmel. Jag ser Orions bälte, Plejaderna och Karlavagnen hukar bakom träden, men Robert visar riktningen. Mycket mer än så kan jag inte om våra stjärnor, men det var länge sedan jag såg ”The Milky Way”, Vintergatan, så tydligt som nu. Som ett band av mjölk över hela himlen…

Klockan stannar på halv sju denna kväll, konstaterar vi när Kenth för tredje gången säger att det är så mycket klockan är. Tiden har ingen betydelse, men jag får se till att rasta mina hundar som visserligen är lugna, men ovana vid att ligga på stake-out. Jag vet att de behöver komma ifrån för att göra ifrån sig. En promenad innan mörkret och en innan läggdags får de. Jag får fyra promenader och passar på att göra som indianerna. Jag fnissar av känslan att gå i snöskor och skoteroverall. Känner mig som en figur i en tecknad serie.

I tältet är det lite av en chock att ta av sig ytterplaggen för att komma ned i sovsäcken. Det är kallt, men inte så att jag fryser. Bara väldigt kallt. Tre hundar kommer med in, en fjärde tvekar och vill ut igen, men sedan in. Efter ett par timmar piper Sarek där ute och de två sista vovvsen får komma in i tältet. Nu slappnar jag av och mår bra när hundarna ligger runt om mig, på mig, på varandra och andas tungt och snusar mig i nacken.

Jag inser att med ett annat väder; snö, regn,,, herregud lera vill jag inte tänka på, inte heller snömodd, så kan jag inte ha sex hundar i tältet på natten. Speciellt inte som jag erbjuder dem att sova på skoteroverallen, på min jacka och på min sovsäck. Visst, jag är en hönsmamma, men det är också därför jag har hund; Gisa som vill bli buren, jag älskar det; Avanti som också vill upp i famnen, lite tungt, men kramigt. Det finns de som säger att hundar inte vill bli kramade. Inte av främlingar, men mina gillar närhet, pussar och att se mig djupt i ögonen. En liten stund.

Foto: Anna Skog

Hundar lever för oss och vi ska ge dem ett bra liv. Men de finns för att vi har valt dem, de finns för att vi önskar ha dem nära eller i hundgård. Ingen kan döma någon annan så länge hundarna har det bra. Och jag vill ha mina hundar nära, vilket inte hindrar att de aktiveras och får uppgifter. Draghundar kanske bara ska dra, enligt vissa, men för mina hundar finns fler uppgifter och alla deras uppgifter bygger på samarbete. Samarbete i alla former stärker samarbetet generellt, anser jag. Eller vet jag, utifrån mina erfarenheter under 23 år med hundar. Tillit, trygghet, samarbete och närhet. Några ingredienser i mitt sätt att leva med hund.

I tältet under natten har jag svårt att komma till ro. Jag drömmer så jag vet att jag ändå sovit. Jag tittar på klockan på mobilen, jag håller pannlampan i handen när jag sover, men lyser och tittar på de sovande hundarna utan att de vaknar. Jag vill ha koll på alla snören och blixtlås i supersovsäcken, vrider med mig hela säcken när jag ska vända på mig. Bökar och snurrar. Ficklampans huvuduppgift är att visa vägen till blixtlåset om jag inte hittar ut. Ur säcken. Min enda oro. Att inte kunna ta sig ut igen. Barndomstrauma, eller barndomsupplevelse, inte så dramatiskt trots allt. Har därefter tältat på fjäll, på mc-semester i Sverige och i Europa, liftar-resa, interrail i Europa, i Sverige, mc-träffar och allt jag sysslade med som ung. Men det är säkert 25 år sedan sist och jag oroar mig nu för att fastna i sovsäcken. Jag får vänja mig, tänker jag. Jag drömmer på natten, alltså sover jag, trots allt, flera timmar.

Klockan fem vaknar jag och allt är tyst. Så hör jag vad jag först tänker är ett tåg, men sedan förstår är vind. Det börjar blåsa. Tältduken viskar och sveper, men hundarna sover. Jag somnar om och får sova en timme till. Efter nära nio timmar i sovsäcken går jag upp, sätter ut hundarna och startar köket. Hittar en ny plats i lä för stormköket. Vinden ligger på från sjön. Hundarna får köttvatten, frukost och sedan en promenad. När jag äter frukost har de andra börjat packa ihop, trots att jag var uppe först. Jag saknar rutin, eller jag gillar att bara vara. Ingen klocka. Förutom i sovsäcken på natten.

Det kommer snö med vinden. Nattens minus tjugo vandrar iväg med att snömolnen täcker himlen. Kylan dröjer sig kvar i prylar och matförråd. Allt är hårt, men min Leatherman har en liten såg som kan användas när kylan gör kniven mindre funktionell. Vinden gör fingrar kalla och jag plockar på mig tre lager ull under jackan. Det blir lite för varmt på hemresan, men skönt att puppa in i vid lägret. Jag har testat mina nya bivackskor under kvällen och morgonen. Inte en tå har blivit kall. De är gjorda av samojedull och tovat ylletyg. Yttersta lagret är av bävernylon och det blir ganska halt inser jag snart. Men det går att trä snöskorna utanpå och jag upptäcker att min prototyp av bivackskor är en modell. Modell 1.0

Under natten har jag delat sovsäck med mina kängor. De är torra på morgonen och när jag tar ut dem ur deras egen sovpåse, lägger jag i skovärmare som först ska gnuggas igång. Många timmar senare, på kvällen, är skovärmarna fortfarande heta. En otrolig lyx att dra på sig varma skor, både i tältet och senare.

Innan jag ens börjat packa ihop mitt läger ser jag Robert ge sig av med sina malamuter. Anders och Kenth gör mig sällskap, men jag behöver träna på mina rutiner så de står bredvid och ser på. Nej, det lät inte så bra att beskriva det så, men vi småpratar och jag jobbar på. Behöver träna på rutinerna. Så kommer vi iväg och hundarna är ivriga, men av någon anledning blir det trassel och stök upprepade gånger. En obehaglighet blir det när Gisa har kissat och spannet ska starta igen. Jag missar att Senta lämnat min sida och traskat bakåt. Hon får ett ryck och faller och släpas någon meter innan jag får stopp. Jag var övertygad om att hennes lina skulle gå av i en liknande situation, men jag ska sätta på en säkerhetshake. Skuldkänslan ökar av att jag av misstag hade satt linan i hennes halsband och inte i den breda sele hon har när hon springer bredvid släden. Jag ändrar det och kollar att hon är okej. Det är hon och hon springer glatt hela sträckan bredvid mig eller spannet utan att begagna sig av möjligheten att åka ovanpå slädsäcken. Duktig gammeltjej.

Det är stökigare än på utresan, Sarek ska nosa och trixa. Han vänder plötsligt för att fånga en doft och hundarna bakom traskar över hans lina. Efter ett par sådana vändor är jag med och hinner hejda honom och får honom framåt igen innan det trasslar. Trots detta trassel går hemfärden snabbt och plötsligt är vi tillbaka i Hamra. Hundarna får kliva in i sin älskade bil och jag packar ur släden. Vi har varit iväg under ganska exakt ett dygn, med vanlig tideräkning. Inom mig finns en längre resa.

Efter vila och rastning åker vi till vildmarkscentret och äter middag tillsammans på deras restaurang. Nu har Lennart piggat på sig, liksom Monica och vi blir sju personer runt bordet. Jag har inte glömt att ta med kameran, för att föreviga denna samling, men jag glömde att plocka fram den. Runt bordet satt: Monica Hjelm, Lennart Andersson, Serena Hasselblad, Kenth Hjelm, jag, Anders Larsson och Robert Frick.

Stort tack till Anders och Kenth som föreberett turen i Hamra. Lika stort tack till Lennart som vid flera tillfällen hållit kurs i fjällvett och tillsammans med Kenth, Monica och Ulla delgivit sina erfarenheter, packlistor och tips på utrustning. Det här var början. Läs om resan i mars 2012.
Fjälläventyret 2012

Sarek har hjälpt mig redigera bilderna.
Bilder från Furudal nedan och från Hamra till höger.




Fler bilder från Hamra:
SPHK:s hemsida



Bilder från Furudal



Under samojedveckan i Furudal ställde jag ut Gisa, körde släde, träffade vänner och bekanta och hade förmånen att ha två av mina valpköpare med mig.


Gisa i min famn, Britt-Marie och Ache (Silversvans) tittar på.
Foto: Anna Skog


Jag hade med linor för dragträning.
Britt-Marie och Tobbe håller varsin tiometers lina.


Först skulle 25 meter lina delas upp. Tobbe och Anna fixar det galant.
Willis, en Silversvans, kikar upp på husse och matte.


Vi gjorde varsin expander. Här testas expanderns maxläge.




Vi körde släde på Oresjön. Vädret var soligt nästan hela veckan. Sista dagen kom det vind och snörök ute på sjön.































Mina sex fina samojeder framför släden på Oresjön i Furudal.


Senta får vila lite






















Vi rastar vid en holme. Hundarna är pigga och Gisa och Avanti busar tills pappa Sarek blir arg och talar om att man ska vara lugn och arbeta.


Avanti och Gisa å...Avanti och Gisa igen.
Foto: Anna Skog. Bearbetning: H. Björk


Pappa Sarek. Foto: Anna Skog


Senta blir elva år den 15 mars


Willis


Anna och Tobbe


Tobbe och Anna




Vi tog en vilodag från slädkörningen och jag letade mig fram till Ärteråsens fäbodar. Eller fram till stigen som leder dit, men eftersom jag inte visste hur långt det var kvar nöjde jag mig med att vända vid denna skylt.

Jo, här ska det vara!
En månad senare får jag ett mail där det står:

"Hej!
Du hade 172 m kvar till fäbodarna.
Mvh Olle"

Jag är förundrad över att någon hittat in till just denna bild i min berättelse på min hemsida. Olle är en av de som restaurerat de 15 husen och även gjort anslagstavlan som jag fotograferade. Nästa gång ska jag givetvis gå hela vägen.

Ärteråsens fäbodar

En lunch med hjälp av min Optimus Haiker blev det i alla fall.


Bilen är hundarnas fasta punkt under resan.


Jag provpackade släden. Allt fick plats.






Läs mer om Furudal på dessa bloggar:


Willis blogg
Willis och familjen Skog


Aches blogg

Ache och Britt-Marie





Puss


9-19 februari 2012

Bilder från Hamra



Torsdagen den 16 februari lämnade jag Furudal och styrde norrut mot Hamra

Hamra kyrka




Fredagen den 17 februari gav vi oss iväg. Anders med sina tre samojeder i spannet före oss.


Senta vilar på slädväskan



Foto: Anders Larsson


Vi gjorde ordning våra tältplatser. Här är mitt tält som rymmer en människa och sex samojeder, minst.


Roberts malamuter.


Mina vovvar och Anders läger i bakgrunden.


Robert och Anders pustar ut och hämtar ny energi efter att trampat läger och slagit upp tält.


Sarek och Senta är lite trötta.


Jag njuter av snö, hundar, sol...




Det blir kväll och dags att organisera sovandet...


...borsta tänderna




Nästa morgon är jag först vaken.
Hundarna får komma ut ur tältet och sätts på stake-out. Sömniga...


...men Toya är hungrig. Allt är minus tjugo grader kallt och det tar tid att få vatten till hundmaten.


Köket jobbar länge, länge och jag får blåbärssoppa och smörgåsar till frukost.


Frukostdags


Trots att jag var först upp är jag sist klar. Kanske för att jag har många hundar, kanske för att jag saknar rutin, eller bara för att jag inte vill bry mig om tiden. Mina campingvänner småpratar vänligt utan att jäkta och jag får i lugn och ro ta ned tält och packa släde. På bilden finns Kenth, Robert och Anders.


Mina varma hemmagjorda bivackskor med hundhår som stoppning.




Bivackskor, tillverkning:

Jag började med ett ylletyg som jag hade hemma. Det var ett tyg som använts till kappor och jackor, alltså ganska tät väv och inte för tunt. Först provtvättade jag en bit i 60 grader i tvättmaskinen. Jag mätte tygbiten noga före och efter tvätt för att få veta hur mycket tyget krympte. I tvätten tovas ullen i tyget ihop och blir mer motståndskraftig mot kyla och väta.


Jag mätte sedan upp en så stor bit som jag behövde för att efter den krympande och hoptovande tvättbehandlingen kunna forma två skålformade sulor som skulle passa runt min fot. Jag tvättade en tillräckligt stor tygbit för att få ut fyra bitar, en något större och en mindre per fot.

När tyget torkat mättes de fyra bitarna upp och klipptes fram. Den större biten skulle räcka till att skapa en tredubbel undersida på den skålformade sulan. Mellan de två tygbitarna la jag ut samojedull.


Sedan nålades de samman och tråcklades ihop med stora sömmar innan jag satte en sula i taget i symaskinen.





Sulans hörn lyftes upp med handsöm så skålformen kom fram.


Som yttertyg hade jag i tygaffären hittat ett quiltat tyg.


Innertyget hade jag hemma, ett elastiskt ylletyg.

Med den enklaste form av tillskärning formade jag i symaskinen stora strumpliknande skor av de här tygerna. I botten, i skrovet av dessa båtliknande skapelser, placerade jag den mångdubbla sulan, mellan de två tyglagren, dvs mellan det quiltade och det elastiska tyget.

I överkanten satte jag kardborreband som håller ihop.


Som yttersta lager sydde jag två påsar av bävernylon som träs på när man är utanför tältet, men tas av inne i tältet. Påsarna fick två ställbara stroppar; en i överkant och en som håller ihop påsen ovanför foten.





Jag ställde ifrån mig bivackskorna i tältets absid på natten. De två gånger jag drog på mig dem; mitt i natten för att ta in två hundar och på morgonen, kändes de inte kalla. Värmen återspeglades direkt. Och det var alltså tjugo minus på natten. Kylan är förstås också en förutsättning för att konstruktionen ska fungera. Vid blötsnö kan skorna behöva en mer vattenavstötande undersida.

Till natten behövs en genomsläpplig påse att lägga pjäxorna i. Jag hade två; en för kängorna och en för kängornas sulor, vantar, halsduk och vad mer som behövde torkas. Och att inte glömma: borsten som man borstar bort snö med, framför allt från kängorna/pjäxorna.




Fler bilder från Hamra:
SPHK:s hemsida