MedHund i Åkersberga, Stockholm

Vallbo/Vålådalen 15-24 mars 2012

Tio guldstjärnor till varje hund. Kanske ett par till för Senta, gammeltösen som på sin elvaårsdag påbörjade sitt livs äventyr. Medbjuden för att springa bredvid släden och vara ordningsman, men som tagit tätposition och bidragit lika bra som någon annan. Vad jag egentligen vill säga är: tio guldstjärnor till alla 25 hundar som varit med på resan och att det som hundarna och vi presterat tillsammans, är för mig större än mycket annat. Jag tävlar inte, jag meriterar inte och kan inte jämföra, men jag väljer själv hur jag prioriterar och det här är värdefullt.

Vi har varit i Vålådalen och kört släde. Under sex dagar har jag och mina hundar tagit oss fram över snö; jag på släden och de framför. Det har varit hårt, riktigt hårt, men helt underbart. Jag var den mesta nybörjaren; Lennart, Ulla och Kenth var de rutinerade och i gänget fanns även de som varit med en eller två gånger förut. Utan våra erfarna vägledare hade vi gröngölingar inte fått uppleva det vi nu gjort. Utan deras erfarenhet hade inte heller mitt mod fått chansen att övervinna rädslorna.

Näst sista dagen hade jag kämpat hårt med släden och till slut var jag bara tvungen att ta en paus. De andra for vidare en liten bit, men jag tänkte bara på blåbärssoppan jag hade i slädväskan. Just som jag skulle plocka fram den kom två skidåkare och började prata godmodigt om hundarna och verkade inte alls se mitt behov av att kasta i mig blåbärssoppa. Jag är alldeles för artig och social för att avfärda människor, speciellt om de berömmer mina hundar så det tog några minuter innan soppan kom fram. Välbehövlig och just då när jag fått i mig en kopp, dyker en tredje skidåkare upp, men nu är jag på jakt efter nötter och bär som ligger djupare i väskan, så han far vidare. Då kommer Lennart skidande tillbaka mellan de små granarna för att se vart jag tog vägen och jag beslutar snabbt att jag klarar mig utan nötter och bär.

Serena skrattar så hon är dubbelböjd när jag berättar om episoden senare när vi är tillbaka i Vallbo. Hon känner igen sig. Vi fnittrar som skolflickor. Lennart är en sträng och respektingivande magister, men det är också den fasthet och det driv som både Kenth och Lennart har som behövs när jag klättrar uppåt i mina inre faser, fasor och nivåer som lätt kan mäta sig med backarna vi tagit oss uppför på väg till Vålåstugan och på andra platser. När vi är på resans högsta punkt, geografiskt, befinner jag mig på botten, i mörker. Det finns saker man inte kan förklara, men ändå måste. Jag förstår att mina hundar liksom de övriga hundarna, överlever i vinden i snön, men det är i den andra riktningen som känslan går. Mitt behov av hundarna. Trots deras polarpäls. Beslut får hjulen att rulla igen och jag är så tacksam för alla vänliga människor jag möter. Det var natten mellan den andra och tredje dagen.

Strax efter start den andra dagen skulle vi över en å, Tvärån. Överfarten innebar att passera två broar och däremellan svänga 90 grader vänster direkt efter den första bron och sedan runda lite träd och över den andra bron. Mitt problem var att jag såg att den första bron var smalare än släden. -Det här klarar jag inte, sa jag. Just då kom Lennart skidande tillbaka för att hjälpa oss, kanske främst mig, mer oerfarna över det här lite trixiga stället. -Vad är det du inte klarar, sa han. -Att ta mig över. -Det är bara att köra, sa han bestämt och då gjorde jag det och det gick utmärkt. Inom mig händer det saker när jag klarar detta.

Jag är inte en fegis, men det är klart att med åren har ungdomens idéer tunnats ut en del. Jag körde motorcykel, ägnade mig år hanggliding och anmälde mig till fallskärmshopparkurs. Den sistnämnda aktiviteten uteblev pga en olycka på klubben som skulle hålla kursen. Dykningen kom också av sig på grund av ett ärr på ena lungan. Fråga mig inte vad som drivit mig, inte är det tävlingsinstinkt eller begåvning. Vindsurfing var en kvart ut och två timmar hem. Ridningen var i begynnelsen, när jag var nio år, mer av att hänga under hästens buk än att sitta uppe i sadeln om jag ska tro mina föräldrar som åsåg mina tappra försök från läktaren i ridhuset.

Jo, sådana tankar dyker upp när jag funderar på veckan som gått. Jag funderar på vad det är som gör att jag tycker att det är så livsbejakande att sätta upp och fälla tält i snö, att kämpa fram tillsammans med hundarna, att sova i tält på vintern, att fundera ut sätt att hålla fötterna nästan torra när det regnar. Jag sväljer livslust på samma sätt som en best sväljer stora köttstycken från sitt byte. Det handlar om hunger. Hungrig på liv.

Samarbetet med hundarna är oslagbart. Att tränga ihop sig med hundarna i tältet är en märklig, men likväl mycket tillfredsställande upplevelse. En tunn tältduk; vi innanför och snön, regnet och vinden utanför. Hundarna övervinner sitt obehag från ljudet av tältduk som rör sig och viskar. De finner sig i att ligga tätt intill varandra och sover på det sättet under de 8-10 timmar som jag tillbringar i min sovsäck. Bättre mentaltest på polara raser har jag svårt att tänka mig; för dem är förmågan till samarbete i spannet och att inte hävda revir viktigt.

Jag backar bandet. Vi var på provturen i Hamra en månad tidigare, den 17 - 18 februari. Där sov vi i 20 minusgrader och två dagar senare, den 19 februari, regnade det under hela bilresan hem. Det var i och för sig en bra test av slädsäcken som höll innehållet torrt, trots att den stod på biltaket i ösregn och 100 km/timmen. Då anade jag inte att snön för denna säsong sa bye-bye, utan tog för givet att det skulle komma mer snö och mer kyla. Trädgården förvandlades till ett buckligt isfält som vissa dagar var blankt av vatten och andra dagar var strävt av kyla, men likväl is. Jag gick ständigt med broddar på skorna och bilvägen fram till mitt hus skapade en 20-30 cm djup och hård ismassa med ett flertal lika breda fåror i som gjorde den oframkomlig med bil. Som tur var finns en annan bilväg att ta för att komma hem. Efter några dagars frustration över isen fick jag lägga om träningsplanerna. Det blev promenader. Mina skogsstråk var bara is som inte fungerade ens för promenader med broddar, men golfbanan gick det att vandra på. Bättre med is än lera, sa jag mig. Vi gick och gick och jag undrade hur jag skulle kunna hålla hundarna i form. Jag tyckte att vi levde på en smältande glaciär. De två sista dagarna innan avfärd kunde jag ta av mig broddarna, men marken var då lerig och mjuk. Kanske det har med solvindarna att göra att vi fick en tidig vår? De kommer vart elfte år och i år är det ett sådant år.

Vi var hemma tre och en halv vecka mellan de båda resorna. Mitt under den perioden insåg jag att något inte stämde med ett par tikar, de kräktes på nätterna, på dagarna och allt mer. Efter en del funderingar insåg jag att deras foder inte var okej. Bekräftelse från veterinären där jag köpt det, andra hundägare hade också fått problem. Så pengarna tillbaka och hundarna mådde bättre nästan omgående när de fick annat foder. Men skulle de klara resan? Jag funderade på om jag skulle ta prover på dem, men tyckte att de hämtade sig så pass snabbt att jag valde bort det. Det var fler praktiska finesser som höll på att sätta stopp för resan: båda fjällköken strulade, bilen skulle besiktigas, delar inköpas, bilen strulade igen och allt annat som hände förutom foder- och träningsproblematiken. Skulle vi komma iväg? Hur flyttar jag släden till bilen när det inte finns någon snö?

Torsdag
Jo, den 15 mars, på Sentas elvaårsdag for vi iväg. Släden på taket. Packlistan avprickad. Övernattning i Hamra en natt, sedan vidare till Vallbo. Två nätter på Vallbo Fjällgård innan vi skulle ut på fjället. Eftersom jag har en smärtproblematik ville jag ha en dag extra på mig att hämta mig efter bilresan. Bilresor gör mig stel. Klockan tio söndag förmiddag stod vi färdigpackade utanför Fjällgården. Äntligen, känslan var smått overklig.

I strålande solsken hade jag packat bilen hemma, klafsat runt i smältande is och gegga längs uppfarten. Hela onsdagen och halva torsdagen, avresedagen, tog det att bli klar. Släden bar jag fram till bilen och upp på takräcket. Jag konstaterade att mina armhävningar och annan träning gett resultat för släden kändes lättare än tidigare. Mina muskler var helt enkelt större och starkare. Vartenda skrymsle i bilen fylldes med mina grejer. Hade jag kunnat förutspå vädret till hundra procent skulle kanske hälften av grejerna lämnats hemma. Mycket handlar om säkerhet. Hundarna lade sig på plats i bilen med bestämda miner: Vi ska följa med! Deras mat var beräknad på decilitern. Bara den räcker under turen så kan jag köpa mer sedan om det behövs, tänkte jag. Halv ett rullade jag iväg efter att ha stängt grinden bakom mig och om vardagens bekymmer. Vi for norrut med luften fylld av förväntan. De sex lurviga var nöjda och tysta i bilen och när jag passerade Enköping konstaterade jag att min veckogamla magkatarr försvunnit, det gjorde inte längre ont.

Framåt kvällen stannar jag bilen i Hamra. Vi ska återigen bo på Hamrahöjden, i ”vår” lägenhet. Hundarna känner igen sig efter förra resan. Jag har packat så bara det nödvändigaste släpas med in och vi kommer snabbt iväg nästa dag.

Fredag, 16 mars 2012
Jag kör E45 norrut och i Svenstavik svänger jag av och det känns som jag kommit fel för vägen är smal och känns som en byväg. Men så ser jag en skylt som visar att jag är på väg 321 och det är rätt. Vägen vindlar mellan små grå jämtländska stugor hopklungade i byar vars namn får mig att fundera på om detta är gamla fäbodvallar. Numera en genomfart. Solen har fortsatt att skina på oss samtidigt som radion meddelar att ovädret i Kebnekaiseområdet gör att de inte kan lokalisera det störtade flygplanet. Det är inte i Anderna som ett flygplan saknas, det är här, i Sverige, ca 100 mil från Vålådalen.

Solen fortsätter skina och jag njuter av utsikten över Storsjön vars vatten sveper runt öar och skär nedanför till höger om vägen. Västerut, framför mig, ser jag snötäckta berg, fjäll, mot klarblå himmel. Vägen svänger och jag kör norrut över Indalsälven och vattnet till höger om bron är blått medan det till vänster är svart. Fyra svanar simmar i det blå vattnet intill iskanterna som dröjer kvar därnere under bron. Vägen går västerut igen och jag hamnar under de svarta moln som älven förebådade. Det regnar på bilrutan. Alldeles för varmt väder, jag ska ju åka till snön. Jag har bett om snö, kyla och sol.

Temperaturen sjunker när vägen dyker nedåt i en dal och sedan följer temperaturen med upp när vägen klättrar uppför en bergssida. Efter ett stopp på ICA i Undersåker är jag snart framme. Jag kör långsamt den sista biten, det är vackert runt om, vi far uppför och nedför. Det slår lock för öronen, ”svälj voffsingar, det hjälper”. Men de verkar inte märka något. Sista biten passerar vi halvgamla tallar som står i militäriska rader längs och djupt in i skogen på båda sidor om vägen. Det var mer snö i Dalarnas skogar än här i Jämtland, konstaterar jag under resan.

Lördag, 17 mars 2012
Dagens datum har länge funnits inregistrerat i mina tankar. Vi som ska med på resan ska samlas idag. De flesta kommer på eftermiddagen, men Anders åkte också från Hamra och hit upp till Vallbo igår. Han startar en dag tidigare och kör med hundarna upp till Grönvallen där han slår läger. Jag och mina hundar hänger med en bit, vi åker över Vargtjärnen, eller som det står i kartan så heter myren Vargtjärnflåtet, där jag tar lunchrast. Anders fortsätter till sin lägerplats och jag åker ned till fjällgården igen. Hundarna och jag får en tur på en dryg mil denna dag. Som uppvärmning, utan någon större last i släden. Backen upp från Vallbo, och sedan ned igen, var rena puckelpisten, guppig av skoteråkning.

När jag återvände till Vallbo hade Serena, Ulla och Lennart kommit med sina hundar. Strax efter kom även Kenth. På kvällen satte vi oss och gick igenom kartan och turens preliminära sträckning. Vad händer om mina hundar inte orkar eller om de går för långsamt? vågade jag till slut fråga. Ska jag då vända? Men nej, gruppen håller ihop, farten anpassas, fick jag till svar och min oro gick över i tillit, förväntan och yes! Vi ska iväg i morgon!

Klockan sju åt vi middag tillsammans på Vallbo Fjällgård och jag fick smaka den goda mat som Anders pratat om i två års tid. Påskmiddagen som han åt där två år tidigare var det godaste han ätit. Vi fick förrätt, varmrätt och efterrätt. Och det var verkligen gott!

Söndag, 18 mars 2012
Under lördagen och söndag morgon packade jag om, enligt min planering. Jag skrev en lista på vad som låg i vilken påse; extra vantar i den mörkblå nylonpåsen och hygienartiklar i den gula. De här färgglada påsarna, sex stycken (även röd, orange, ljusblå och grön) har följt mig sedan min första fjällvandring 1980. Eller kanske de inköptes ännu ett par år tidigare för att hålla reda på mc-packningen. Jag har tassvård i en liten svart påse och extra linor och hakar av olika slag i en annan svart väska. Redan första kvällen i tält ägnar jag mig åt persedelvård och lagar mitt ena snölås. Ett elastiskt snöre med hake har försvunnit, jag har grejer med och sitter i tältet och pular. En väska som jag också haft i åratal är min slädväska. Den hängs upp på släden närmast mig och innehåller termos, den gula nylonpåsen, nöt- och bärpåsen med zipförslutning, koppel och toarullen. Kartor, kompass, kamera, pannlampa och leatherman finns också i slädväskan. Den rymmer förvånande mycket och visar sig vara vattentålig också. Innehållet hålls torrt.

Klockan tio var utannonserat för vår start och vi var alla klara då. Sju spann, åtta människor och 25 hundar. Tre slädar, fyra pulkor och fem tvåbentingar på skidor. På en släde står man på medarna, medan de som har pulka åker skidor bakom hundarna. Mina medresenärer: Anders och hans tre samojeder, Kasper, Emil och Isak; Lennart och Ulla med tre grönlandshundar; Kenth med två grönlandshundar; Serena med fyra siberian huskies, Jo-Ann med fyra samojeder och en aussie; och Andreas med två samojeder. Förlåt att jag inte lärde mig alla hundars namn.

Resans första etapp var puckelpisten, som började ca en kilometer från Vallbo, och som jag provat dagen innan. Jag kallade den pickelpust och sedan puckelpest. Det går uppför och jag lyckas otroligt nog landa i fler än ett träd på vägen. Släden går inte att styra, jag kämpar och sliter. Kenth ligger bakom och får ideligen bromsa. Min stolthet från den första kilometern då det var jag som låg och bromsade bakom andra ekipage som gick långsammare eller fick stopp av olika skäl, är som bortblåst. Det är besvärligt och till slut spänner jag på mig en lina (av två koppel) för att hjälpa hundarna så inte släden går in i fler träd. Jag tittar flera gånger under släden för att se vad som orsakar att den hela tiden drar ut åt vänster och mot träden på den sidan av leden. Det är obegripligt, dagen innan hade jag inga som helst problem med detta. Till slut ber jag Kenth kör om, jag stressas av att han också drabbas av mina stopp. Orsaken till mina slädproblem är kanske flera, men en orsak är att leden går på skrå, dvs den lutar åt vänster. En annan orsak är att släden är för tungt lastad framtill, vilket gör den svårstyrd. Nästa dag lastar jag om och det blir en klar förbättring. Andra orsaker är att jag och hundarna inte är tillräckligt erfarna, hundarna måste ligga i mer för att släden ska kunna styras, men jag anar att den stökiga färden får dem att bli lite försiktiga.

Uppe på Vargtjärnen går det bättre igen, men jag känner hela tiden av att jag sinkar de andra. När jag kommer till Grönvallen är de andra på plats. Där tar vi paus och jag ser att under mina ansträngningar har jag slagit hål på ett knä. Kläderna är hela, men den vita byxan ser grotesk ut med blodet som färgat den runt knät. Inget att göra åt det, jag kavar upp snölåset så det röda inte ska synas. Senare när jag kollar tillsammans med Ulla, visar det sig att det är ett ganska litet skrapsår, inget jag oroar mig för.

Vi åker vidare och jag har problem med mitt snöankare. Var hade jag det förra gången när släden var tungt lastad? Jag provar att sätta det på en ribba på slädens sida. Plötsligt blir det tvärnit. Jag klamrar mig fast i slädens styrbåge, inser att snöankaret har fallit av och tänker under en mikrosekund att det fungerar bra. Sedan pekar mina fötter rakt upp mot himlen, jag klamrar mig fast i styrbågen som ger ett bra stöd för händer och armar och trots den allvarliga situationen hinner jag just då tänka att det här är ju som när jag var ung och dansade bugg och rock’n roll med kast. Fötterna landar på plats mellan medarna och jag oroar mig för hundarna. De fick en riktig tvärnit. Jag är tacksam för de dubbla expandrar jag har i deras linor. Men var på släden ska jag sätta ankaret så det inte faller av igen? Till slut minns jag att det tidigare satt runt slädväskans remmar, jag testar och det fungerar. Kenth som åker bakom mig igen har förstått vad som hände, men hade först undrat vad jag höll på med; kanske han trodde jag tränade voltige på släde… ja, man kan ju verkligen undra. Solen skiner och oro sveper undan och lämnar plats för fjällvyer som brer ut sig framför och runt om oss.

Efter Grönvallen behöver jag ytterligare en paus. Jag kör nu sist och ensam och försöker komma ikapp för att meddela att jag är så trött att jag måste stanna, bara lite, men jag behöver vätska och socker. Att vara trött och försöka komma ikapp är en omöjlig ekvation, jag skickar ett sms och stannar. Bara lite. När vi kommer igång igen, är det inte långt kvar och Ulla möter mig vid en snöbrygga som tar oss över en ganska bred fjällbäck, eller å; den heter Lunndörrsån och rinner upp i Lunndörrsfjällen och ned mot Vålådalen. Vi stannar precis efter ån och slår läger, sydväst om Finnångeltjärnarna. Att gå över en snöbrygga innebär att snön skapar en bro. Alternativet är en hängbro. Tvingas man med hundspann ta en hängbro, bär man packningen för sig, släden för sig, en hund i taget över bron och risken för tå- eller kloskador är hög. Snöbryggan ligger fint och intill den porlar lite vatten i en öppning. Vi kommer över lätt och elegant. Strax innan ån körde jag släden över kråkbär och vitmossa, med enstaka snöfläckar. Det gick bra det också.

Vår lägerplats är snötäckt och jag tar på snöskorna för att slippa gå igenom skaren. När tältplatsen ska trampas är skaren stark nog att bära snöskorna, men inte det större trycket med kängorna direkt på snön. Jag trampar runt, packar ändå snön lite mer och vet att när den fryser ihop där jag trampat med snöskorna, blir den starkare och kommer att bära mig utan att mina knän sjunker ned när jag kryper in i tältet. Jag trampar en stor yta för att kunna gå runt mitt läger utan att ha snöskorna på. Hundarna får sina promenader innan de sätts upp på stake-out. De rastar sig och jag hittar en bra plats inne i skogen för mina behov.

Lägerrutinen för mig blev: 1. hundarna ligger kvar i slädlinan, men inte inspända. Sarek och Senta sätts med koppel i närheten och slädlinan spänns fast i ett träd med snöankaret som mothåll. 2. Jag trampar tältplats. 3. Tältet sätts upp. 4. Stake-out sätts upp. 5. Hundarna selas av. 6. Hundarna (och jag) rastas med promenader. För det mesta tre hundar per promenad. 7. Hundarna sätts på stake-out. 8. Jag startar köket. Däremellan tillkommer att lasta av släden, lägga in väskorna i tältets absid, gräva en sittgrop i tältets absid och gräva en kokgrop utanför tältet (de flesta av mina turvänner eldar inne i tältet, vilket jag inte känner mig tillräckligt erfaren för att göra).

Köket brinner länge varje kväll för att smälta snö till vatten. Hundarna får mat, jag får mat och jag fyller en termos med vatten så jag har det tillgängligt under kvällen och morgonen. Vid sjutiden blev det mörkt och jag gjorde mitt sista pyssel, gick en sista runda med pannlampa och kröp sedan in i tältet. Efter tandborstning och eventuellt ombyte, när jag var helt klar för natten, tog jag in hundarna i tältet. Mitt uppblåsbara liggunderlag med dun, har en pump som innebär att jag rytmiskt trycker med höger och vänster hand efter varandra på den inbyggda pumpen. Det ger mig värme, ansträngningen, så jag pumpade upp det halvvägs under kvällspysslet och sedan det sista strax innan sovdags. Då fick jag upp värmen i kroppen innan jag kröp ned. Ett annat knep att hålla värmen var att göra mina situps i sovsäcken.

Sovsäcken är varm, men givetvis inte uppvärmd när man kryper ned. Det är kallt att krypa ned, den har samma temp som omgivningen och en fördel är om man då själv är varm. Dels för att värma upp säcken, dels för att uppskatta att säcken är sval.

Måndag, 19 mars 2012
Morgonrutinerna är: 1. Klä på mig. 2. Sätta ut hundarna på stake-out. 3. Morgonrunda med hundar och mig själv. 4. Starta köket, smälta vatten. 5. Ge hundarna mat, ge mig mat osv.

Jag fick en matritual som fungerade bra för hundarna. Först kastade jag ut en deciliter av deras torrfoder till var och en av dem. Sedan fick de resten av torrfodret och vid den ena av dagens måltider dessutom ca 80 gram laxfilé var, i sina skålar tillsammans med ca 3 deciliter varmt vatten. De åt bra allihop och hela tiden. Gisa var lite tveksam över den råa fisken första dagen, men hon åt den efter att ha undersökt den utanför skålen på snön. Min frukost bestod av färdiga smörgåsar och nyponsoppa. Med i slädväskan hade jag min lunch som bestod av färdiga smörgåsar, förvillande lika frukostens smörgåsar, och blåbärssoppa. Mellan måltiderna smååt jag så mycket jag kunde av min nöt- och bärblandning. Den bestod av: paranötter, cashewnötter, hasselnötter, sötmandlar, russin, tranbär och gojibär. Det gick åt betydligt mindre av både min blandning och av druvsockertabletterna jag hade vid sidan av, än jag hade förväntat mig. Druvsockertabletterna tog jag inför passager som antingen var mentalt eller fysiskt mer krävande. De motverkade att knäna blev mjuka.

Man ska tänka på att russin är giftigt för hundar, så om en hund verkar matt kan den få druvsocker, men inte russin. Senast jag kollade de vetenskapliga rapporterna kring detta fanns flera dödsfall registrerade pga russin och vindruvor, men man visste inte vad i druvorna som orsakade det. Druvsocker kan en hund få, men inte honung. Annat som man ska vara noga med att dela upp mellan sig och sin hund är smärtstillande och antiinflammatorisk medicin. Alvedon slår ut njurarna på hunden och även där inträffar dödsfall. Det gäller även Ipren. Hundar som ätit Alvedon eller Ipren av misstag magpumpas alltid.

Jag tar med mig när jag reser: smärtstillande och antiinflammatoriskt för hund, kortison, koltabletter, Trevis och antibiotika. Det sistnämnda om jag har kvar från tidigare behandling och bara så mycket att en kur kan påbörjas om det är mycket allvarligt, innan man kommer till veterinär. Jag hade också med krokiga nålar för sömnad i skinn, samt grisslytråd, med tanke på att kunna sy ihop både det ena och det andra. Med i vårdkitet för hund har jag också sårtvätt och självhäftande förband. Sårtvätten är natriumklorid i en liten plasttub med pip och man kan få ett ganska högt tryck i strålen om man t ex behöver spola rent en spricka i en trampdyna.

Mer som är giftigt för hundar:
-Lök, förstör blodbilden.
-Rå äggvita, hindrar upptag av biotin (ett b-vitamin)
-Choklad, kan inte brytas ned (gäller högkoncentrerad mörk choklad eller mycket stora mängder mjölkchoklad)
-Xylitol (sötningsmedel), lurar hundkroppen till överproduktion av insulin.
-Snigelgift, även kakaobark som används mot sniglar, har tagit livet av hundar senaste åren.
-Ekollon kan skada levern.
-Glukol, som hindrar kylarvattnet i bilen att frysa, har tagit livet av många hundar, det smakar sött
-Råttgift är dödligt för hundar
-TeaTree-olja, små mängder kan ge förgiftning på hund, även då det används på huden.

Mer om detta på: Hvarsta djurklinik
Klicka på Bra att veta och skrolla ned till "Förgiftning - hundar"

Nåväl, åter till min mat. På kvällarna har jag ätit fiskgryta, samma sort med havskatt varje kväll. Jag har provat flera sorter, men eftersom jag är laktosintolerant valde jag den som fungerade bäst med min mage utan att behöva ta laktosenzym och offrade variation för välmående. Det var inga som helst problem.

Så när morgonbestyren var över packades sovsäcken i sin säck, liggunderlaget i sin säck, skoteroverallen i sin säck osv och allt lades i de två stora vattentäta bagarna (Lust & Nöd, döpte jag dem till) som jag hade ovanpå slädsäcken. Tältet revs när det var tömt; först bort med de 22 pinnarna, sedan ur med de fyra stavarna som veks ihop och lades i sin påse. Tältet veks enligt min metod, det gick snabbt och var lätt att sätta upp vid nästa stopp. Allt yttertält och innertält, samt linor skjutsades in ovanpå innertältets golv. Sedan veks en tredjedel av golvet över innanmätet och sedan den andra sidans tredjedel. Enkelt att till slut rulla ihop och gott om plats i påsen.

Slädväskan packades om så det tyngsta låg nederst och längst bak i släden: köket, kastrullerna, maten och fotogen. Då blev den betydligt lättare att styra under den fortsatta resan, även om det ibland kändes som att vissa träd och stolpar bara skulle komma i vägen. Längst fram i släden lade jag de wetbeds som jag hade istället för renskinn inne i tältet. Lätta, men skrymmande. Tältet och stak-outen var också nedpackade i slädsäcken, hundarna fick sitta i draglinan då jag packade det sista. De extra bagarna spändes fast med spännband och ovanpå dem satte jag snöskorna och min spade.

Denna andra dag med packning gick det bättre att styra släden. Vi hade fortfarande sol, men vinden tog i och vi styrde kosan mot Vålåberget. Strax innan vi skulle starta fick jag en känsla av att ”ö-rådet” hade samlats och att jag skulle skickas hem, kanske pga min inte så imponerande färd dagen innan. Det var nog välvilja, jag kan förstå det så här i efterhand, men just då kändes det som att allt jag satsat på under flera år, plötsligt skulle avbrytas för att det här inte längre var en tur för nybörjaren. De andra ville åka längre än de nu insåg att jag kanske skulle klara. Det var en tuff morgon för mig. Jag arbetade tyst och sammanbitet och sa att jag ville åka vidare. Jag var där för att tälta och köra släde med mina hundar. Och det gjorde jag också, körde vidare.

Jag förbättrade samarbetet med hundarna och istället för att ropa ”stanna” när en fjällbjörk eller en stolpe närmade sig, ropade jag ”framåt” och då gick det att styra undan. Hundarna verkade också lära sig att deras insats spelade roll. Sarek längst fram imponerade. Senta som gick bredvid honom imponerade. Jag var otroligt stolt över mina hundar då de drog släden uppför backe efter backe tills vi passerade trädgränsen och var vid Vålåstugorna på 900 meters höjd. Trädgränsen i Sverige ligger strax under den höjden medan den i Alperna ligger på 1200 – 1500 meters höjd. ”..men enstaka lågvuxna träd kan förekomma en bit in på kalfjället” (Wikipedia).

När vi kom fram, Lennart kom skidande och eskorterade mig den sista biten, var jag väldigt trött. Men samtidigt nöjd och belåten. Jag såg ett antal hus/stugor framför mig, de andra hade redan eller höll på att sätta upp sina hundar. Vinden var kraftig, men solen sken. Jag spände upp slädlinan, lättade på hundarnas linor och lutade mig i lä från släden. Hela kroppen var som fylld av glädje. Jag var berusad av min ansträngning, av att ha lyckats. Jag var hög på endorfin och adrenalin. Jag var väldigt nöjd, men oerhört trött. Jag fick fram blåbärssoppan och ett sittunderlag och vilade med ryggen mot släden. Avanti kom och kelade och jag njöt, njöt, det fanns bara just den här stunden. Anders kom och försökte ge mig information om stugorna, men jag var för trött för att börja flytta runt hundar och gå till stugan de samlats i. Samtidigt kände jag mig inte trött, inte riktigt slutkörd, utan mer som nöjd och trött. Fast ganska slut också. Efter en stunds vila gick jag runt i blåsten och letade efter en lämplig plats för hundarna. Hittade några fjällbjörkar där det även var lite lä från en av de stora stugorna. Där satte jag upp stake-outen och hundarna. Släden ställdes framför som vindskydd för Toya som fällt ur mycket päls.

Inne i stugan där vi skulle bo, eldades det i kaminerna och var varmt. Man kom först in i en hall, till höger fanns ett stort rum med två sovalkover och till vänster ett likadant rum med sovalkover. Rummet till vänster var hundrummet, men färdvännerna fanns i det högra rummet. Jag slog mig ned och pratade en stund. Väderprognosen var att det skulle mojna framåt kvällen och jag var nog inte ensam om att vilja slå upp tältet. Ju mer eftermiddagen led desto mer tycktes vinden öka. Sedan började det fara runt snö i vinden. När jag insåg att det blåste för hårt för att tälta och att det inom någon timme skulle bli mörkt, blev jag förfärad över tanken på att lämna hundarna hundra meter bort på stake-out i vind och snö. ”De klarar det”, sa de andra. Visst, de överlever, men de har aldrig legat ute förut. Varför börja med hårt väder? Och jag klarade det inte. Efter en riktig djupdykning, beslöt jag att ta in hundarna i hundrummet. Alla sex. Ett enkelt beslut känns det som nu efteråt, speciellt efter att ha pratat med vänner som vet hur jag lever med mina hundar. Då var det en strid; mina behov av att hämta in hundarna mot känslan av att det är för det här jag är på den här resan, för att se vad hundarna klarar. Men jag tog mitt beslut. I ena sovalkoven i hundrummet fanns ett par med en schabrador, de var alla tre väldigt trevliga. I den andra alkoven fanns Jo-Ann med sin aussie som inte kunde vara ute i ovädret med hennes samojeder. De var otroligt vänliga och supportande när jag frågade om det var okej för dem att jag tog in mina hundar. När jag kom med hundarna, hade de lagt ut hundfiltar och berett en plats åt mig. Jag sov i det stora rummet utanför alkoverna med mina hundar runt mig. Det var fantastiskt skönt att äntligen kunna slappna av, äta min mat och komma till ro för natten. Ulla kom in i hundrummet och höll mig sällskap en stund och det kändes väldigt bra. Anders hjälpte mig med de praktiska när jag hämtade hundarna ute i snöstormen. Allt löste sig så bra till slut.

Tisdag, 20 mars 2012
Vinden lade sig en stund under natten och morgonen började fint när jag tog ut hundarna från stugan till stake-outen. Sedan började det blåsa igen och vi fick rapport om att det var mellan 16 och 20 sekundmeter (m/s). Snön piskade som nålar i ansiktet och det blev tal om att vädret var för hårt för att komma vidare. Till slut togs beslutet att vi skulle ta oss ned samma väg igen och slå läger i lä. Sagt och gjort, vinden minskade snart i styrka och backarna gick förstås snabbare nedför än de gjort uppför dagen innan. Björkdungen vid ån Tronnan som senare flyter ihop med Vålån, var rena himmelriket. Spår efter ripa fanns på vår lägerplats vilket är ett tecken på en bra lägerplats. Solen tittade fram, fjällen runt om lyste upp och jag njöt och småpratade med mina färdvänner. Ulla, Serena och jag kommer alla tre från Täby. Det var roligt att vi tre Täbytjejer sammanstrålade 70 mil norrut i Vallbo och Vålådalen. Vi hittade fler kopplingar och kände samhörighet.

Vädret blev mildare och några regndroppar föll. Fjällen försvann bakom grådis och skurväder, men jag fortsatte att njuta av stillheten efter blåsten dagen innan. Till kvällen kröp jag och alla vovvsen in i tältet och under natten hörde jag regndroppar mot tältduken. Jag tror att hundarna fungerar som kaminer i tältet. Mer som kaminer än som fuktindragande enheter.

Jag hade inte sett mig själv i spegel på fyra dagar och undrade om jag kanske blivit smutsig i ansiktet. Det hade varit en del sol på vår tur och vid ett par tillfällen smorde jag ansiktet med solcreme, faktor 30. Sedan hudkräm på det, inte så fräscht i längden. För att kontrollera status tog jag ett par bilder med kameran på mig själv och kollade. Såg bra ut. Tvättade ansiktet med våtservett och smorde med hudkräm. Jag hade blandat aloe vera med vanlig hudlotion i en liten burk. Blev drygt och lätt att hantera. Aloe dämpar också irritation på huden från sol, vind och kyla. För läpparna hade jag med Tass-salva (försvarets) som jag tänkte jag kunde dela med hundarna, om behovet skulle dyka upp, men deras tassar klarade resan fint. Hade även med en liten burk med en annan sorts tass-salva, sådan med tjära i.

Jag mår bra, jag känner mig fridfull i mitt inre som jag sällan gör hemma. Jag vet att människor runt mig för det mesta upplever mig som en lugn person. Lugn och sansad. Jag blir erbjuden djur, att ta hand om, medryttare, omplaceringar… och så har det varit under hela mitt vuxenliv. Inom mig finns en oro, en nervös läggning och den får verkligen vila under den här resan. Jag kan ta i, jag kan driva mig fysiskt väldigt hårt, men när mitt inre mörker smyger fram, då känns allt förändrat. Som under gårdagskvällen i Vålåstugan, innan jag beslutade mig för att mina hundar skulle få sova inne med mig. Då syntes det i mina ögon, det vet jag. Annars är det just detta som jag vilar från under vår resa.

Min kropp är inte alltid med mig, den har egna vägar att gå. Jag har en medfödd ryggskada som upptäcktes när jag var tretton år. Jag tror att den medvetenhet om ryggen som det gav mig redan då, har gjort att min rygg blivit väldigt väl behandlad genom åren. Inte bortklemad, utan stärkt med träning och skyddad mot snedbelastning och dåliga sängar. För två år sedan kunde jag en dag ändå inte gå. Jag kröp, benen bar inte. Röntgen visade att det var så trångt för mina ryggnerver att jag inte borde kunna gå alls, men jag hade då, när jag mötte läkaren, ändå börjat gå med kryckor och jag sa bestämt nej till operation. Troligen har det varit trångt sedan jag var i tonåren och att promenera och röra på mig är min bästa metod för att inte ha ont i ryggen och kunna gå mer. Hundar promenerar man med.

Att ignorera smärta kan tyvärr leda till mer smärta och jag har två smärtdiagnoser utöver ryggen. Den smärtan sätter sig i hela kroppen och den gör att musklerna snabbt utmattas och jag har flera gånger upplevt vad som då händer, t ex trillat i trappan. De värkskoven, för det kommer i omgångar, i skov, kan jag mota med att inte bli kall, inte bli stressad mentalt = ångest, osv. Lagom med värme och rörelse motverkar smärtskov, men inte statisk belastning. Det är en snäv balansgång. Men det fungerar, jag klarar mig bra under vår slädtur. Inte utan smärta, det är jag sällan, men utan att benen viker sig. Jag medicinerar förebyggande hela tiden. Väntar inte in smärtan. Min smärta är till stor del nervsmärta och den sortens smärta tar inte värktabletterna. Ryggen är både och, nervernas signaler kan inte medicineras bort, men inflammation och mjukdelssmärta svarar bra på antiinflammatorisk medicinering. Värkskoven i mina smärtdiagnoser fungerar ungefär likadant, inflammationer pga skov svarar på behandling, men inte den smärta som nerverna skickar signaler om.

Det här gör att kroppen fungerar bra så länge jag själv får bestämma hur jag hanterar själva smärtan. Styrka och smärta har inte ett direkt samband, vilket en del människor jag möter tycks tro. Jag har tränat styrka, trots smärta. Jag låter inte smärtan hejda mig. Jag har aktivt valt mellan att sitta hemma och ha ont, eller göra saker och ha ont, vilket för mig var ett enkelt val. Jag har också aktivt valt att träna för att bli starkare. Jag har också valt att inte låta smärtan ta del i min identitet, jag pratar inte om den om det inte är nödvändigt. Under slädturen fick jag ett par skador; jag slog knät första dagen och jag fick en sträckning i vänster ljumske näst sista dagen. Båda dessa skador svarade på ett helt annat sätt på smärtstillande medel än vad den smärta jag dagligen lever med gör. Smärtan från skadorna försvann helt i samband med behandling. Effektivast smärtlindring får jag av rörelse. Efter en promenad mår jag som bäst och kan sitta vid datorn och skriva utan att ha ont. På samma sätt är det förstås med andra skador, eftersom rörelse får nervsystemet att insöndra endorfiner i kroppen; 45 minuters hård träning motsvarar 10 mg morfin.

För mer info:
Wikipedia/Endorfin

Rörelse förebygger också genom att ge styrka och man blir smidigare osv osv. Mer promenader, fler slädturer!

Onsdag, 21 mars 2012
Innertältet var torrt på morgonen. Jag hade ventilerna öppna och en glipa i innertältets duk högst upp på båda sidor mot myggnätet. Kängor och sulor och sockor och vantar i sovsäcken för att försöka få dem att torka och jackan ovanpå sovsäcken. Torkförmågan är förvånande, så här i början av en regnperiod.

Jag gjorde några noteringar i min dagbok denna dag som jag tyckte var väldigt fyndiga, men nu känns de kanske inte lika roliga. Man blir kanske mer lättroad ute på tur? Inte så många intryck att bearbeta, livet levs och fokus ligger på ganska basala ting. Men det ena var att min hund heter Sarek, döpt efter nationalparken med berget Sarek (Sarektjåkkå, 2089 m.). Eller om det var efter mina gummistövlar… Nåväl, då kan det kanske verka tokigt att gå i Vålådalen och ropa Sarek, tänkte jag, vilket jag gjorde ofta eftersom han var min ledarhund: Sarek, vänster! Sarek, framåt! Och då fnittrade jag mig fram i tankarna där i Vålådalen att det var som att tro att det här med Mohammed skulle hända igen. Om inte Mohammed kom till berget fick berget… Jo, jag sa ju det att jag var mer lättroad ute på tur.

Jag provade min regnoverall, fantastiskt plagg, men den åkte av inför starten av dagens slädtur. Nu kom anorak och vindbyxa väl till pass. Lite fukt i luften, men inte rent regn. Efter Vålåstugan var vi ett slädekipage färre. Jo-Ann åkte vidare själv för att bli upplockad i Vålådalen och sedan åka vidare till sin dotters ettårsdag. Allt hade gått bra fick vi veta av Kenth som hade telefonkontakt med henne. Denna dag skulle vi åka en kortare sträcka till Finnångeltjärnen, inte långt från första nattens lägerplats, en dryg mil från Vallbo. Serena hade fått en skada på en av sina siberian huskies och kände att hon behövde komma till veterinär. Jag tittade på hennes hund och visade hur hon skulle känna igen om han fick feber, men allmäntillståndet såg bra ut. Han fick springa med i hennes spann under dagen och när hon sedan tog den sista biten tillbaka själv. Det blev en ganska omfattande operation av skadan på veterinärkliniken, med dränage och stygn, men hennes hund klarade det bra. Vi fick rapport av Kenth som hade telefonkontakt med henne efter att hon kommit fram till Vallbo.

Någon km efter start ska vi uppför en brant backe. Mitt i backen är det ett hål i snön där det i botten rinner vatten, men vid sidan av finns fortfarande snö, isblandad snö. Sarek väljer rätt väg, han och de andra hundarna imponerar igen, de drar hela släden själva och jag får kämpa för att inte bli en belastning för dem. Jag har ont av vänster ljumske som jag sträckte när jag parerade en liten gran som vi passerade. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde, ville inte hejda hundarna och hann inte riktigt få släden att gå bredvid den lilla granen, även om det bara var grenarna jag körde på. Men jag hamnade på knä, som första dagen, bakom släden. Man släpper aldrig släden och på något sätt så fick jag då en sträckning i ljumsken. Den kändes så pass mycket att jag funderade på om jag skulle klara dagen. Men som så ofta, kunde jag konstatera att efter ett tag, en stund efter den branta backen, mjukades skadan upp och kändes mindre.

Det går uppför, det är på skrå, det går nedför på skrå. Jag sliter som ett djur och när jag knappt kan lyfta benen för benen och hela jag är så trötta, springer jag plötsligt fram och parerar släden vid en stolpe eller ett träd. Kraften finns där och jag gör det om och om igen. Tillbaka bakom släden känns det så tungt i benen och rätt vad det är upptäcker jag mig själv med ny energi vid slädens front där jag drar och trycker. Vi passerar en liten bulle-kulle, eller vi ska passera den. Leden lutar kraftigt och jag lyckas inte hålla släden på banan utan den kasar ned över den lilla kullens kant, någon knapp meter i höjdskillnad, och hamnar vid sidan av leden. Serena kommer strax efter och ropar oj, det var inte lätt, men tar sig ändå fram. Sådana här händelser kräver muskler. Släden står i djupsnö, på leden är det hårt underlag. Hundarna får komma ned i den mjuka snön, de vet sina platser och jag säger ”framåt!”. Utan tvekan drar de upp släden på leden igen, jag behöver inte putta så mycket som jag förväntade mig, vi är back-on-track.

Det var den här dagen som jag strax innan vi skulle ta en lunchpaus var tvungen att stanna och vila och rota fram min blåbärssoppa. Släden hade gått sina egna vägar igen och jag var helt slut efter att ha sprungit bredvid och stöttat upp släden för att undvika att den for in i träd och stolpar. Det var ett rejält bakslag efter att jag under två dagar känt att min kontroll successivt hade ökat. Jag lät de som var bakom mig köra om och Serena ropade till mig när hon passerade: ”Första gången jag var med körde jag in i vartenda träd!” Och så vände hon sig om när hon hade passerat och ropade: ”Jag lovar, vartenda trääääd!” De orden värmde mig resten av dagen. Resten av turen. Det finns hopp, man lär sig, det blir bättre. När jag druckit min blåbärssoppa, pratat med skidåkarna och Lennart hämtat mig, var det bara en liten bit kvar till platsen där vi skulle ta dagstoppet. Strax innan det skulle jag över den där smala bron igen, den som borde vara omöjlig. Det var lite trixit, men vi kom över. Någonstans där i krokarna innan den bron, troligen på en plats innan min blåbärssoppepaus hade jag på vägen ut tappat två koppel, de som jag hade som draglina på mig själv den första dagen. Jag hoppas någon som får nytta av dem har hittat dem. Jag syr nya på ungefär 30 minuter. De har en karbinhake i varje ände och två ringar längs kopplet. Den ena ringen sitter på lagom avstånd för att göra ett handtag med ena ändens hake och den andra ringen sitter lite mer mot mitten. Lätt att sätta upp hunden vid ett träd. Själva koppelbandet kommer från ett spännband.

Jag har också tillverkat mina hundars halsband. De är vad jag kallar säkerhetshalsband och jag tog fram konstruktionen efter en halsbandsolycka för två år sedan. Två hundar släpptes då ut i trädgården med halsband på medan jag tog på mig stövlarna. Hur lång tid kan det ta, 10-20 sekunder, men under den korta tiden hann ena hunden fastna med underkäken i den andra hundens halsband och sno runt ett varv. Jag hörde direkt att något inte var rätt och hade inte ens fått på mig stövlarna. När jag tittade ut förstod jag situationen snabbt och fick med en sax ut. Men det kändes inte helt säkert att klippa av ett halsband som sitter tajt på hundens hals. Jag började klippa när de stod stilla, men drog snabbt ut saxen igen när de tillsammans började fara omkring igen. Ett nytt försök med saxen och saxen gick av! När Toya som hade halsbandet runt sin hals, började rossla fick jag en skjuts av adrenalin och lätt som en plätt svängde jag runt 32 kilo tunga Sarek två varv i luften och de kom loss från varandra. Sedan dess har mina hundar halvstryp med säkerhetslås som kan öppnas om något händer. Tricket för att det ska fungera är att säkerhetslåset inte används till vardag, då slits det ut och halsbandet öppnar sig när man inte vill det. Jag har testat fyra halsband under två år och sydde två till inför denna säsong. Den enda gång jag har behövt säkerhetslåset efter tillbudet för två år sedan, var i vintras när Sarek skulle fostra sin lille son och de båda satt i draglinan. Sarek sa: ”ligg still” till sonen som låg still, men när Sarek lyfte sitt huvud följde ju Avanti med upp eftersom de båda satt i neckline mot draglinan. Då smög jag loss Sareks halsband och Avanti kunde ligga stilla kvar på marken precis så som pappa Sarek sa till honom. Jag kommer aldrig att använda andra halsband annat än som reserv. Framförallt släpps inga hundar ut i trädgården ens för fem sekunder, med halsband på.

På kvällen känner jag av ett värkskov. Det smyger på i knän och ljumskarna. Jag gissar att dagens skada kan ha satt igång det eller kanske fukten. Fukt är alltid värre än kyla. Ett knä hotar att vika sig, men jag masserar och håller mig varm. Det hjälper. Nästa morgon är skovet faktiskt borta, det är sällan de klingar av utan att först göra sin treveckorsrunda i min kropp. Jag tror att jag är fylld av hormoner som hjälper kroppen. Stresshormoner som adrenalin. Stress är energimobilisering.
Smärthantering

Vi tältade vår sista natt intill en granskog. Även här fanns spår av ripa och det var mysigt att höra vinden ta i uppe i trädtopparna, men samtidigt vara i lä nere på marken. ”Det blåser som fan”, har jag skrivit i min dagbok. Inte brukar jag väl svära, speciellt inte i text. ”Vi är i lä, inga träd faller”, fortsätter jag i dagboken. Den här natten sov fyra av mina hundar ute, bara Toya och Senta var med mig i tältet. Den här natten regnade det också, men de som sov ute var varma och torra på morgonen. Bara lite regn över ryggen. Toya har fällt ur så mycket att jag inte ville lämna henne ute och Senta är gammal och har en päls som inte står emot vätan på samma sätt som de andra. De fyra som sov ute har väldigt bra samojedpäls, polarpäls. Om det berodde på regnet eller på att jag hade färre antal hundar i tältet, men denna morgon var det fuktigt inne i tältet.

Torsdag, 22 mars 2012
Jag har lärt mig en viktig sak angående fjällturer: Det finns inte smutsiga kläder. Det finns blöta kläder och då byter man till torra, men man byter inte för att man haft på sig en tröja eller sockor ett par dagar och de luktar svett. Man byter när det är blött. Fast det går i och för sig alldeles utmärkt att byta tillbaka till de svettiga kläderna. Bara man ser till att hålla dem torra, liksom reservkläderna. Och ull är ju ett så underbart material, det luktar sällan av svett, även om det är svettat i. Det värmer när det är blött, och det värmer direkt. Hundullen i mina blöta bivackskor värmer trots fukt, men denna sista morgon med de sista torra sockorna på fötterna, tillverkade jag innersulor av mitt sittunderlägg och stoppade ned dem i bivackskorna. Det höll fötterna torra tills jag drog på mig de inte helt torra kängorna, men med torra sulor. Och det fungerade. Fötterna höll sig varma.

Denna sista dag håller jag nollan. Jag kör inte på ett enda träd. Inte en enda stolpe. Myrarna börjar vattna sig och vi går över de 3-4 cm djupa vattenmassorna utan större problem. Vid den andra myren försöker Senta backa, men jag säger att jag står här på släden, jag tänker inte sätta ned foten och hundarna drar mig över. Det går bra, alldeles utmärkt över de kommande myrarna, förbi alla träd och stolpar, över Vargtjärnen och nedför pickelpusten och så landar vi i Vallbo. En lunchrast hade vi på Grönvallen, gamla bekanta trakter. Jag har ändrat lite i spannet, borde gjort det tidigare. Jag bytte plats på Toya och Nadja. Nadja är duktig att dra medan Toya mest springer med. Klart att då ska Nadja vara längst bak med sin son, vilket gjorde en stor skillnad i slädens styrförmåga. Nästa år går Sarek bak med Avanti, men i år är han ryggrehabiliterad och har också skött ledarhundens uppgift över förväntan. Det är bara när vi haft ren i nosen som öronen inte längre förstått höger och vänster. Jo, jag såg renspår i snön flera gånger, skrek irriterat på Sarek, men doft är doft och öronen hinner inte vara på då. Några stolpar och träd är alltså hans fel, men denna sista dag håller vi nollan.

På morgonen hade jag svårt att få ned någon mat, tuggade lite nötter, men misstänkte att det inte var så listigt att göra som som hundarna och snappa snö direkt från marken när jag var törstig. Det var väl innan jag tog min blåbärssoppepaus dagen innan, som jag snappade snö som hundarna. På lägerplatsen hade granskogen slängt ut så mycket lav och barr och annat i snön att det blev rena skogsgrytan när jag skulle värma vatten. Sedan hittade jag en snödriva mot en rotvälta, som innehöll alldeles ren snö. Det kändes som att lassa upp stora glasskulor när jag svepte med min 6-dl kåsa i den rena snön.

Innan vi åker från vår sista lägerplats sjunger hundarna tillsammans. Alla hundar stämmer upp i en gemensam sång för Andreas och hans två samojeder som ger sig av på en dagstur. Andreas stannar en natt till och vill göra en dagstur upp på en fjällsida. Sången är fantastisk och jag hejdar mig när jag vill yla med, det brukar få mina hundar att tystna. Av de sju ekipage vi var från start, är vi nu fyra spann som siktar in oss på Vallbo. Nu hittar jag vägen, men eftersom allt går så smidigt ser jag Lennart och Ulla framför mig en stor del av färden. Anders startade lite senare och när han kommer ikapp släpper jag förbi honom, han kör ju lite fortare, men vi har kontakt länge. Det blir gemensam rast på Grönvallen, termosen kommer fram, men idag har jag valt nyponsoppa. När vi startar från Grönvallen släpper jag förbi Kenth som också kommit ikapp. När vi går över Vargtjärnarna bjuder naturen på skådespel. En regnbåge visar sig och jag tänker att den slutar i Vallbo och undrar om det kan finnas en kruka med guld där. Österut ligger ett tungt svart moln, det blåser kraftigt och jag funderar på om det är så att molnen går mot vinden. Vinden för släden åt sidan, hundarna försöker parera och jag hukar för att minska vindfånget. Molnet verkar ligga helt stilla, några droppar regn kommer på oss, men det oväder som jag tror att molnet kan förebåda, släpps inte loss på oss. Så kommer vi ned i pickelpusten och tar det sakta utför. Jag tittar förvånat på träden runt om, det finns liksom inga träd att köra in i, men ändå vet jag att jag gjorde det på vägen upp. Denna dag håller jag nollan och känner mig kanske till och med lite kaxig när jag kommer fram.

Nu när vi landar i Vallbo är jag hungrig. Jag dricker upp det jag har i termosen, nyponsoppa som omväxling och sätter upp hundarna i draglinorna. När jag fått tag på min bilnyckel på rummet, öppnar jag bilen och hundarna blir jätteglada. Deras älskade bil! De hoppar nöjda in och lägger sig på sina platser.

Kvällen avnjuts med Per-Ivars goda mat på Vallbo Fjällgård. Bara maten är värd en resa hit.

Fredag, 23 mars 2012
Jag äter frukost länge på Vallbo Fjällgård. Först gröt med rårörda lingon, sedan cornflakes med råsocker och mjölk. När jag är inne på min andra skål med cornflakes kommer Andreas in och sätter sig vid bordet. Han har fått för mycket regn och för lite sömn. De myrar vi passerade dagen innan med några cm vatten, var idag täckta med flera dm vatten. Han tvingades köra runt dem.

Efter frukost sitter jag och pratar med Per-Ivar. Vi har båda verksamheter som behöver växa, hans fjällgård, mina hundkurser. Jag har utbildat terapihundar och vill gärna arbeta med ungdomar. Kan vi förena våra verksamheter? Diskussionen är spännande och jag ska dra i mina tåtar för att se hur de kan utvecklas.

Mer info:
Vallbo Fjällgård

Fredag, 23 mars 2012, ca 21.00
Notering från Hamra,
”Det är grusigt i sängen. Vem la dit det? Det finns nästan ingen snö kvar här…”

Eftertankar
Alla mina fördkamrater är värda Dagens ros, men jag nämner några tillfällen som varit värdefulla: Jo-Anns stöd när jag ville ta in mina hundar i hundrummet i Vålåstugan; Serenas tröst när hon sa att hon också kört in i stolpar och träd. Just det var kanske inte så bra, men att det fanns en utveckling, man blir bättre. Jag var inte den enda som fick kämpa på min första tur; och Ulla som kommit med uppmuntran hela vägen och som berömde Serena och mig för att vi klarade det själva: tält, hundar, släde mm. Det är tufft, men det går även som ensam tjej. Vi pratade också om att köra tjejturer framöver, låter väldigt bra. Alla som stöttat och uppmuntrat är värda min tacksamhet, vilket innebär hela gänget och som jag redan nämnt, de erfarna killarnas knuffar och puffar för att man ska ta sig fram, våga, prova, utmana sig själv. Häftigt. Och tack Anders för att du verkligen uppmuntrat mig att komma med!!! Med alla mina vovvs.

Lärdomar
Köra släde: Att hänga som burkslav i svängarna hjälper. När hundarna drar blir släden styrbar. Går det långsamt ska man ändå bromsa om inte linorna är spända, för att kunna styra släden. Inte prata så mycket med hundarna under färden, det blir brus som jag brukar säga till mina kursdeltagare. Det är lätt att vilja kompensera efter att ha tagit i med rösten åt hundarna när de inte lyssnar, men även beröm blir till slut brus.

Viktigast kanske ändå är att lära sig släppa kontrollen. Låta hundarna göra erfarenheter, låta dem lära sig slädarbetet och utöva det. Målet är att oftare ropa ”framåt” än ”stanna” i trixiga situationer och svåra passager. Lämna över en del av kontrollen till de fyrbenta.

Tälta: Inte stänga blixtlås som ska öppnas så snart jag stannar igen, t ex sovsäcken, skoteroverallen och ventilationen i tältet. Sätt i och plocka upp pinnarna på samma sida om tältet samtidigt, man behöver inte sätta dem korsvis som när man sätter på ett hjul på bilen. Stäng tältdörrarna för att kunna spänna tältet rätt. Skotta snö på pinnarna och trampa till.

Köket: Köp pasta på tub att förvärma med. Jag har förvärmt med fotogenen viket tydligen inte är så listigt : ) Minns vagt att det sades något om det på kursen för 2,5 år sedan, men man kan inte minnas allt. Fotogenen sotar när man använder den för att förvärma köket.

Packa tunga saker längst bak och lågt i släden.

Plussa på 25 procent mer hundmat än beräknat. Det blir gärna så att man vill ge hundarna lite extra när de jobbat hårt. Även om det finns med i beräkningen, extra foder för ansträngningen, känns det bra om det finns extra utöver det.

Fukt är kallare än kyla. Smutsiga kläder är användbara, blöta kläder är inte användbara.

Ej använda prylar: Två kastruller, locket/stekpannan och en vattenskål. Två matpåsar fjällmat och en del soppulver. Hälften av nötter och bär, ca 100 gram per dag hade varit lagom. Och tack och lov har jag inte behövt påsen för tassvård.

Det jag inte heller har använt i min packning är bomullslinnet för extrem värme och tumvantarna för extrem kyla. Jag är oerhört glad för regnoverallen som gjorde nytta. Och jag är glad för väskorna Lust och Nöd som suttit ovanpå slädsäcken. I Lust fanns allt som har med att sova och slå läger att göra: torra kläder, bivackskor, sovsäcken, uppblåsbart liggunderlag och en liten påse med papper och penna för mina dagboksanteckningar. I den lilla påsen hade jag också en extra pannlampa och en pocketbok.

I Nöd hade jag regnoverall, vindsäck, en liten påse för tassvård, en annan påse med grejer för reparation av linor mm, skoteroverall, torra vantar och sittunderlag. Där låg också en anorak och vindbyxa som båda kom till användning. I vindsäckens påse låg skyddsglasögon som också kom till användning när vinden tangerade 20 sekundmeter och innehöll nubb. Vindsäcken behövde jag inte ta upp under turen, så stor var aldrig nöden. Väskan Nöd innehöll tre nöd-V:n; mot vind, mot vatten, för värme. Och en vattensäck som jag inte använde.

I slädsäcken fanns det som var tungt: köket, fotogen, mat till mig, mat till hundarna, tältet, stake-out och längst fram bäddarna som jag hade med istället för renskinn och som fungerade utmärkt. Att ha hundar i tältet verkar hålla tältet torrt. Den ena av de tre hundbäddarna blev blöt, men det var efter att den legat längst ned i slädsäcken. När jag tog ut bäddarna ur tältet på morgonen var de torra. Ingen kondens i tälttaket, eller lite sista natten då det regnade. Men då hade jag bara två hundar i tältet. Natten innan regnade det också och alla hundar låg i tältet och det var torrt. Ventilerna var öppna och innertältet var öppet i en springa överst på båda sidorna. Jag tror att hundarna är rena kaminerna, vi behöll värmen i tältet och drev ut fukt och kyla.

Det som var med i överflöd var fotogen. Jag har smält snö och värmt sammalagt sju liter vatten per stopp, dock ett stopp utan mitt kök, och använt en dryg liter fotogen. Tre liter är orört. Men bränslet får aldrig ta slut och det går åt mer ju kallare det är. Hundarna har fått tre-fyra dl per måltid morgon och kväll. Under det första stoppet försökte jag ge dem dricksvatten utöver det vatten de fick i maten, men de var inte intresserade. Jag kollade urinens färg, de kissade normalt ofta och normalt gult. Är urinen mörk kan det bero på vätskebrist. Så de snappar stora mängder snö under resans gång. Deras magar har skött sig perfekt, ingen diarré och ingen som skippat att göra no 2. Fina bruna runda korvar har de lämnat. Jag tycker det är viktigt att ha koll på detta för att se deras hälsoläge. Speciellt som jag råkade ut för matförgiftning på två av dem någon vecka innan vi åkte iväg. Eller förgiftning är kanske att ta i, men dåligt foder så de kräktes våldsamt i flera dagar innan jag insåg att det berodde på fodret.

Sex hundar och 3,5 dl vatten två gånger per lägerstopp är 4,2 liter vatten. Jag fyllde min termos två gånger, en gång för natten och en gång för dagen samt kokade vatten för blåbärs- eller nyponsoppa och för mitt eget torrfoder. Ca sju liter per stopp. När det är kallt får man räkna med att smälta tio liter snö för varje liter vatten.

Packlista

Slädsäck: Kök, fotogen, reservkök, kastruller, min mat, hundmat, tält, tältpinnar, tältstavar, stake-out, hundbäddar. Och soppåsen.

Svart bag (Lust): Sovsäck i vattentät påse, kläder i samma vattentäta påse, uppblåsbart liggunderlag, bivackskor, penna och papper i en liten svart påse i vilken det även fanns en pannlampa och en bok.

Vit bag (Nöd): Skoteroverall, anorak, vindbyxa, regnoverall, vindsäck, tasspåsen, påsen med reservlinor, extra vantar, sko- och handvärmare, skyddsglasögon, en vattensäck och ligg- och sittunderlag.

Slädväska: Kartor, kompass, pannlampa, multiverktyg, termos, smörgåsar kamera, handvärmare, hygienpåsen, snacks både till mig och hundarna. Hundkoppel stoppades ned där vid start.

Ovanpå allt: Snöskor och spade.

Liten väska som jag alltid bar på mig under jackan: Mediciner.

Anders bilder från Vallbo:

SPHK:s hemsida

Ulla och Lennarts bilder från Vallbo:

SPHK:s hemsida

Serenas bilder från Vallbo:

SPHK:s hemsida

- - - Förberedelser - - -

När jag skulle göra en behållare för fotogenen hade någon redan använt min silvertejp...

- - - Istiden - - -

Veckorna innan resan till Vallbo

Andra övningar än dragträning som man får roa sig med under istiden: Problemlösning i den fastfrusna labyrinten. Senta funderar på om hon ska vara med eller inte.

Sarek hämtar föremålet och hittar vägen ut ur labyrinten

Lätt som en plätt, sa Senta