MedHund i Åkersberga, Stockholm

Berättelser under utbildningen

Fredag och lördag 15-16 oktober

Den första dagen träffade vi de andra som går samma kurs. Vi är tio ekipage som utbildar våra hundar till terapihundar. I gänget finns tre golden retriever, en labrador, en labbekorsning med border collie, en whippet, en rysk stövare, en kelpie, en tibetansk terrier och så Toya som är samojed. Toya är äldst med sina sex år, den yngsta är ett och ett halvt år. Han är också den minsta rasen, tibetansk terrier. Störst är den ryska stövaren som heter Igor, ett kärt namn för oss. Cilla och Martina är våra kursledare.

Den andra dagen fick vi besök av Zawa och hennes matte Petra. Zawa gick utbildningen för ett år sedan och arbetar som terapihund i Stockholm.

Petra berättade att det som är viktigast att lära sin hund är att den kan lägga huvudet i knäet eller händerna på den som vi hälsar på hos. En hunds huvud i knäet är lugnande och en skön kontakt.

Vi fick omgående börja träna våra hundar på det här och Toya och jag fortsätter träningen hemma i stort sett varje dag. Hellre en liten stund varje dag än större träningspass då och då.

Toya har kommit en bit i träningen och lägger hakan stadigt i min hand

Nadja provar 'hakan i handen'. Först med luring i handen. Senta kommer till oss och vill vara med så hon övar i nästa film.

Senta

Sarek provar för första gången och det ser mest ut som att han äter godis ur min hand och det är också så man börjar. Kriterierna för att få belöningen måste ock höjas ganska omgående för att komma vidare i inlärningen av momentet hålla hakan i handen. Senare överförs det till att lägga hakan i knäet och som färdigt moment att hålla hakan stilla i någon annans knä och ta ögonkontakt.

Torsdag 21 oktober

Träningskväll med Martina.
Teori och förståelse för gas och broms, belöning och störning i relation till varandra, lek och passivitet och Premacks princip. Vi hade praktisk träning av de olika modellerna under kvällen. Vi fick i läxa att lista de bästa belöningarna för hunden och de värsta störningarna och se om de kan matchas. Läxa är även att bygga upp en belönings-bank för den egna hunden.

Läxarbete

När jag hemma funderade på de båda listorna för bästa belöning och värsta störning hamnade jag i följdfrågorna var, när, hur? Skogspromenaden, träning på BK och dragträningen, samt givetvis terapihundsutbildningen, har olika förutsättningar. Om jag arbetar med ren inlärning eller med att förstärka det jag kallar lydnad, ges även där olika förutsättningar. Ett steg som hunden ska ta sig igenom är att den lär sig, vilket är en bagatell för en tränad hund, men ändå ett steg som återkommer.

På dragträningen använder jag absolut inte godis som belöning, "framåt" är det som de väntar på då. Skogspromenaden bjuder på andra förutsättningar än lydnadsträning på BK. Vid nyinlärning arbetar vi oftast störningsfritt, t ex hemma i köket eller i trädgården.

När jag ändå generaliserade för alla olika när, var och hur kom jag fram till att den bästa belöningen för mina hundar, även för Toya, är vårt samarbete. Godis är väldigt praktiskt vid nyinlärning, men för att möta en störning är ett nytt kommando som säger att vi arbetar, den bästa matchningen. Jag menar inte korrigeringar, utan t ex "framåt" vid dragträning för att motivera att passera familjen som är ute och går på samma skogväg där vi tränar drag med cykeln. Ett nytt kommando, t ex "hit" är det som motiverar att inte bry sig om en lös hund på appellplan. Samarbetet är i förlängningen givetvis kopplat till lek, godis eller andra belöningar som också förekommer både under inlärning och i lydnad/samspel.

För den andra läxan som innebar att bygga upp en belöningsbank hamnade jag i liknande funderingar. Jag frågade mig Vad arbetar mina hundar för, och delade in belöningarna i:

1. Hundens behov av att bli sedd och att känna sig duktig; beröm, uppmärksamhet och samarbete.

2. Lek med mig, nya uppgifter och nya signaler, hämta eller bära en vante eller något annat som jag äger.

3. Arbetet i sig vid t ex spår, drag, inkallning och bollvallning.

4. Beröring och uppmuntran.

5. Smekningar och kel, vilket är mer förekommande i träningspauserna.

6. Godis i tre nivåer: torrfoderkulor, vardagsgodis och bästa godiset.

7. Föremål: lek-leksaker och leksaker som jag "äger" och alltså har högre värde som belöning. Även spårapporter och apportbocken liksom andra föremål som förekommer i arbete är något att arbeta för.

8. Frihet.

9. Sådant som dyker upp, t ex en doftfläck, hästskit, harpluttar osv.

10. Att få ta del av det som är mitt: en vante, fika, mat etc.

11. Mitt kroppsspråk: jag skuttar, springer, hoppar iväg. Jag lägger mig eller sätter mig ned på marken. Tempoväxlingar. Ändring av riktning. Smyglek, kurragömma.

12. Rösten. Samspråk. Busprat och gulleprat.

13. Ögonkontakt och leenden.

14. Aktiviteter, hundjobb, på olika nivåer. Söka godis i trädstammar, leta gömda föremål, problemlösning osv.

Och jag tror jag stoppar där...

---

Toyas vänner: Igor, Senta och Tashow

---

Här fortsätter berättelsen om Toyas utbildning till terapihund

Lördag och söndag den 13-14 nov

Lördag morgon samlades vi och fick träffa Anja som tillsammans med Martina höll i helgens kurs. Anja bor i Östersund med sin familj och sina hundar som båda är besöks- och terapihundar. Hon har en egen verksamhet.

Efter lunch fick vi följa med till ett äldreboende och se hur Anjas schäfer Peppar arbetar. Ett ovärderligt besök. Förutom hundens arbete, har föraren en viktig uppgift i att dels motivera de boende till att möta hunden, dels att stötta och uppmuntra hunden att forsätta arbetet. En dam fick skruva av korken på godisburken och ge Peppar en godis. Samma dam fick också uppgiften att ta av Peppar hennes tjänstetäcke. En man ville inte träffa hunden alls. Anjas utstrålning var hela tiden positiv och det smittade av sig på de boende, på hunden och på mig. Jag blev mycket imponerad och frågade mig om jag har samma känsla för arbetet. Att Toya har det tvivlar jag inte en sekund på.

Helgen innebar också arbete med de egna hundarna i Hundens Hus träningslokal. Vi provade att byta hundar med varandra för att se hur de reagerade på att bli hanterade av andra människor. Efter tre ganska snabba byten till mina kurskollegor sa Toya "stopp, nu vill jag inte mer" och sedan var hon väldigt mammig, vilket jag tycker är helt okej.

Det Anja ville lära oss under helgen var att närhet är hundens viktigaste uppgift. De boende som en terapihund besöker kan vara känsliga för om hunden backar ifrån dem. För att förmedla lugn behöver hunden kunna vara nära utan att tveka. För att hunden ska förmedla lugn till de boende, behöver jag som förare förmedla lugn till min hund.

När terapihunden avslutat ett arbete som är mentalt så krävande som besöken är, behöver den givetvis vila. Men innan vilan är det ännu viktigare med aktiviteter som låter hunden skaka av sig adrenalin och upplevelser. Det kan vara några minuters lek och en skogspromenad. Mat och vatten är viktigt att tillgodose och till slut ostörd vila. Före och efter varje besök går man igenom sina rutiner, vilket förbereder både hund och förare. Hunden måste ha god fysisk kondition för att orka och även vara uthållighetstränad för att klara koncentrationen en längre stund. De är små hjältar och Petras hund Zawa blev också veckans stockholmare tidigare under hösten. Se mer om både Peppar och Zawa via mina länkar.

Vi avslutade söndagens pass med två timmars massagekunskap med Martina. Martina är utbildad hundmassör och förmedlade mycket värdefull kunskap. Hon gick igenom massagens positiva effekter, när man inte ska massera och hur man gör. Den bit vi tog del av delades upp i fyra sekvenser: kontaktsekvens, scanning, strykningar och cirklar. Vi var trötta efter de två intensiva dagarna och Toya föredrog magkel framför scanning längs ryggraden, så jag bestämde mig för att prova massage hemma och låta helgens kurs sakteliga avslutas.

---

Belöningar och störningar

Den 3:e december 2010.

Mitt fortsatta resonemang kring belöningar och störningar har handlat en hel del om störningar. Först kunde jag inte komma på några riktiga störningar, men det är förstås inte en sanning. Men t ex lösa hundar på BK har inte stört vår träning, inte heller väder, andra människor eller ekipage. De stör inte själva träningen, men om vi har träningspaus, då vill Toya väldigt gärna hälsa på folk. I skogen är ekorrar en större störning än rådjur, eftersom de är svårare att träna på och givetvis för att jag bryr mig inte så mycket om Toya intresserar sig för en tjattrande ekorre uppe i ett träd. En hund som hon känner kan också vara en störning på skogspromenad, dvs hon tappar fokus på flocken.

Den värsta störningen för Toya och mina andra hundar är om jag blir på dåligt humör. Om jag är på fel/surt humör låter jag bli att träna, om jag blir på dåligt humör är det vår värsta störning. Även om jag är låg, trött eller mindre positiv är det en klar störning, men inte alls på samma sätt som när jag är på dåligt humör. Det är den värsta störning jag har för mina hundar både i inlärning, träning och arbete. Motvikten är jag själv, den bästa belöningen, dvs ett nytt kommando, att Toya får lyckas och att jag ser henne och berömmer.

När jag känner att jag tappar fokus i flocken -det blir lite av anarki på en promenad, de spretar som jag kallar det, dvs de går i olika riktningar, i stället för samlat i flock- då är det bästa att stanna, sätta hundarna och göra små inkallningsövningar kombinerade med stabilitetsövningar, eller hoppa upp på sten, snurra eller annat som är ganska enkelt. Det måste lyckas, hundarna ska få beröm och jag ska känna mig värdig igen. Då släpper anarkin och mitt humör blir bra och störningen försvinner.

---

Kurstillfälle fredagen den 21 januari 2011

Äntligen ett kurstillfälle inne på Hundens Hus igen. Några av oss har träffats utanför utbildningen när vi fick låna Hundens Hus-lokalen den 10 december. Då tränade vi hakan i knät på varandra och apportering. Skönt med tid för att hinna prata och bara sitta med sin hund på platsen.

Fredagens kurstillfälle var produktivt. Jag ville först skylla på valparna, för jag har inte hunnit träna så som jag önskar att jag hade gjort, men det var fler som inte tränat, och vi såg nog alla lite vinterbleka och vinterpåverkade (tjötta) ut. Så skönt att träffas och få inspiration igen. Och inte minst skratta tillsammans kring frågorna vems haka, vems knä? och nej, det går inte för jag bits...

Toya kom igen snabbt på hakan i knät som vi inte tränat på en m å n a d. Det gick bra i mitt knä, men när hakan skulle placeras i Marilois knä fokuserade Toya på min godishand. Men som sagt, hon kom snabbt igen och visste plötsligt vad som krävdes för att få godishanden att öppna sig. Först kändes det lite trögt eftersom både Bella och Zacke satt med hakan i mitt knä i en evighet. Superduktiga!!! Och de har tränat, förstår jag. Toya presterade inte samma tid, men jag känner mig väldigt nöjd i min summering ändå.

Utrymme för prat och diskussioner, härligt fika med goda smörgåspålägg och en promenad runt kvarteret med hundkompisarna blev en del av träningskvällen. Vi tränade även hantering, att någon tar i hunden, där hade både Toya och hennes träningskompis Zacke, varit lite för glada under hösten. Båda ville gärna upp och pussa näsan. Nu uppförde de sig som man ska, fyra tassar i golvet, men energin låg under huden. Då gäller det att träna på rätt energinivå, sänka den lite innan och låta hundarna lyckas om och om igen.

Kvällen avslutades med att Anette berättade om problematiken kring autism. Barn och ungdomar med autism behöver, bland andra saker, ha svar på sju frågor inför förändringar. Det gäller även små förändringar som att en lektion tar slut, familjen ska åka in till stan mm. Någon vuxen måste ta ansvaret för att frågorna har sina svar klara för barnet. De sju frågorna är:
1. Vad ska jag göra nu?
2. Var ska jag vara?
3. Med vem ska jag vara?
4. Hur länge ska det hålla på?
5. Vad ska hända sedan?
6. Vad ska jag ha med mig?
7. Varför ska jag göra det?

De som lever med autism har vissa sociala handikapp, bl a pratar de ofta för sig själv, de har svårt att läsa av de sociala koderna -sådant som normalfungerande inte ens tänker på, och de ser bara sig själva. Det sistnämnda har inget med egofixering att göra, utan är en del av problematiken. Som vuxen inför ett möte med en ungdom med autism, kan man tänka på att inte prata för mycket själv, att ha en lugn miljö runt sig, att ordet "INTE" inte fungerar speciellt bra, och att det finns ett schema för mötet även om det är ett kort eller spontant möte (så spontant det nu kan vara). Tack Anette för en för mig lärorik presentation.

Nöjda med kvällen åkte Toya och jag hem till husse, valparna och de andra tre stora vovvsen. Toya hade (o)passligheten att börja löpa under kvällen, så hon får inte vara med på lördag eller på torsdag. Så på lördagen kommer Sarek att få följa med. Det ska bli intressant att se hur han fungerar i det här gänget. Han är van att vara på platsen, eftersom han är min hund på assistanshundsinstruktörsutbildningen (det längsta ord jag skrivit på ett tag).

---

Lördagen den 22 januari 2011

Jag glömde kameran, men om man vill se bilder från våra kurstillfällen så kan man gå in på Marilois blogg och titta:

Marilois och Zacke

Monica med sin Locka var hos oss och berättade hur hon arbetar och tränar med Locka när de är ute och arbetar som terapihunds-ekipage. Jag lägger till en länk som går till hennes hemsida:

Monica och Locka

Sarek har skött sig strålande hela dagen. Lite upphetsad i början: "Hej, här är jag!" -skall (vov-vov!), sitta i mattes knä under teoripassen och kråma sig ut mitt på golvet och göra kullerbyttor.

Sarek, tre månader gammal, full av bus
sommar 2009

Träningen har Sarek skött på ett utmärkt sätt. Allt jag bad honom göra gjorde han, oavsett om han hade gjort det innan eller ej. T ex klev han utan problem upp i en stol och satte sig, först med nosen mot stolens ryggstöd sedan på rätt håll. Därefter klev han upp på ett trimbord som gungade till, men Sarek stog still utan annat än förväntan i sina ögon. Jag fick en känsla av att han sedan hellre skulle hoppa ned än att gå via stolen, så ned lyfte jag honom.

Vi tränade på att bli hanterad av andra, att gå bredvid en rullstol, rullator eller kryckor. Kryckor vande han sig vid i somras. Den enda övning jag upplevde som mindre lyckad och där jag blev lite överraskad, var när han skulle få lägga sig bredvid en okänd person i en säng. Att lägga sig i en säng är ju inga problem eftersom han gärna får sova i min säng, men om någon annan ligger där, vad gör han då? Han klev upp och lite för sent insåg jag att han inte bara klev upp i sängen, utan han klev upp på Monica som låg i sängen och la sig ovanpå henne.

Anledningen till att de blivande terapihundarna får lära sig att sitta på stolar och bord eller att lägga sig i en säng hos en person, är att det ingår i deras uppgifter ute i arbete. Här är Sarek tre månader gammal.

De ska även kunna några tricks som de kan visa upp. (Senta två mån gammal). En av de viktigaste upp-gifterna är att göra sådant som får den boende/brukaren att interagera med hunden.

Det gör man t ex genom att be den boende att öppna hundens vatten-flaska och hälla upp lite vatten i vattenskålen, öppna godisburken och ge en godis, eller genom att få i uppgift att gömma en leksak som hunden sedan letar reda på. Var är den? Tashow liten letar i skåpet.

Monica hade en oändlig idébank som hon förmedlade bra tips ur till oss. Handdockor som genom att de boende har en docka på handen får prata med hunden, olikfärgade föremål som hunden identifierade på färgen, eller på form och roligt var när Locka plockade ut små fåglar ur ett litet fågelhus av tyg.

Hundspel, sk. aktiveringsleksaker för hundar som blir ett spel tillsammans med en boende. Hunden sitter på en stol vid ett bord och människan på en stol mittemot. Människan preparerar spelet med godis och säger "varsågod" innan hunden får börja. Jag satt som människa mittemot Locka när hon puttade på luckor och lyfte bägare som gömde och låste godbitar. Det var mer engagerande att sitta mittemot än vad jag skulle ha trott.

Trött bortom ord, kom Sarek och jag hem till gänget på kvällen. För trött för att känna hur hungrig jag var, men efter ett skönt bad (äntligen släppte de senaste dagarnas huvudvärk) och en kopp te med husses hembakta bröd till, var jag återhämtad. Fylld av inspiration.

---

Torsdagen den 27 januari 2011

Vi hade en lärrorik kurskväll med terapihundgänget. Träning på hakan i knät och apportering. Sarek var fortfarande stand-in för Toya, men skötte sig utmärkt.

Toya löper

Hakan i knät är han mer av en naturbegåvning på. Det kanske hänger ihop med hans vilja att vara hela han i knät. Apporteringen som vi tappat bort började arta sig igen. Vad kan jag ha gjort som fått honom att totalt glömma eller tappa motivationen till att lämna av föremålen till mig. Jag har ju till och med visat apportering med honom på kurs.

Det var i alla fall väldigt roligt att se hur snabbt han kom igen. Tricket var att helt byta föremål och vi provade med en vita-tavlan-penna. Tack för tipset Martina! Kvällen avsklutades med att vi visade varandra olika trick som våra hundar kan, som tips för den egna fortsatta träningen. Zacke imponerade med tre svåra trisk på raken. Han avslutade med att rulla. Det var fler som kunde rulla, en uppgift som jag aldrig lärt någon av mina hundar.

Kanske dags att prova. Ett tips från Cilla var att man sitter på ryggsidan av hunden när den lagt sig ned, för att inte trycka till den mentalt med sin kropp när man böjer sig fram för att ge den vägvisning runt. Jag blev tom i huvudet, Sarek kan ingenting, tänkte jag. Så han fick visa att han kan sitta i knät, vilket han visat flera gånger redan. Sedan kom jag på att han är ju duktig på att rulla bollar, även de stora för bollvallning. Det kunde vi visat, men det får bli en annan gång. Till nästa kurstillfälle har Toya slutat löpa och får själv vara med. Vi ska också försöka träffas utanför kurstillfällena för att träna tillsammans. Det ser jag fram emot.

---

Glad!

---

Tisdagen den 1 februari 2011

Jag har de senaste dagarna tänk på Volga och Toya. Den första patient som Toya var terapihund för, var egentligen min Volga. Volga kom som åtta veckors valp till min lilla flock. Det var Senta, Igor och Tashow som tog emot henne. Tashow skötte väldigt kärleksfullt den lilla fröken som hade lite balansproblem. Tre månader gammal fick hon diagnosen ataxi. Senta och Tashow var så rädda om den lilla, lilla valpen och vågade inte riktigt busa med henne.

När Volga var knappt fyra månader gammal, flyttade Toya till oss, ett par månader innan sin tvåårsdag. Toya lekte så burdust att Tashow kunde springa och gömma sig. Men inte Volga. Volga trillade och trillade och trillade när Toya puffade och busade med henne. Och upp igen och fram till Toya. Under den första tiden såg och kände jag hur Volgas muskler växte och växte i takt med leken med Toya.

Sedan blev Volga, Toya och Tashow en fantastisk lekgrupp. Tashow älskade den lilla Volga-tösen och när de lekte alla tre kunde en lek vara att en hund låg på marken och de andra två "kittlade" den på magen. När Volga hamnade i underläget, bytte alltid Tashow plats med henne. Tashow var snäll, men det var Toya som peppade henne. Den uppmuntran som Volga fick från Toya och från mig och att de andra hundarna accepterade henne OCH hennes eget fantastiska temperament, gjorde att hon fick ett härligt liv hos mig i flocken. Hon blev bara fyra år, ett ep-anfall ändade hennes tillvaro i maj i fjol. Hon var den gladaste hund jag träffat och jag ser henne fortfarande springa omkring i trädgården

på sitt speciella skuttande sätt och skälla sina glada, glada skall.

---

Fredag och Lördag 11-12 februari 2011

Denna fredag kom ett snöoväder till Stockholm som på morgonen fick alla bussar att bli inställda. På eftermiddagen hade snöröjningen börjat komma igång och jag tog bil och Toya med mig in till Pontonjärgatan på Kungsholmen och klev in på Hundens Hus. Vi var bara fyra av terapihunds-gänget som kunde komma denna em-kväll, men det blev ett givande och mysigt träningstillfälle. Emelie och Igor, Sigrid och Allis samt Annette och Nova hade liksom jag haft möjlighet att ta oss till kursen. Cillas Hallon och Lilja fick också vara med.

Vi tränade stabilitet (stadga) i att kunna lämna hunden en stund. Ett släppt koppel kan göras till signal för "sitt kvar", "ligg kvar" eller "stanna kvar". Toya satte sig upp när jag lämnade henne liggande och försvann utom synhåll, men hon blev kvar på platsen. Sedan tränade vi följsamhet i trånga utrymmen. Eftersom jag lär in "här" (vardagsfot) tillsammans med en mjuk dubbelklapp på benet och eftersom det är en av de viktigaste signalerna (en av de livsviktiga signalerna, enligt mina kursare) klarade Toya övningen galant. Jag var väldigt stolt över henne.

För en terapihund kan det vara livsviktigt att inte plocka upp mat från golvet, det kan ligga mediciner i tappad mat på ett vård eller omsorgsboende. Vi tränade att inte ta godis ur handen utan ett "varsågod", och att inte plocka upp tappat godis från golvet utan "varsågod". Jag blev lite förvånad över hur snabbt Toya lärde sig att inte ta. Inte just då och just där. Det gäller att fortsätta träna på nya platser och i nya situationer för att få hunden att generalisera till att det ska gälla överallt.

Vi tränade också passivitet och här var det en slamkrypare att tänka på att kontakttagandet är en aktivitet. Toya ville gärna ta kontakt och jag ville lika gärna belöna hennes kontakt. Men kloka Toya förstod att det var bättre (mer lönande) att vara passiv utan kontakt. Belöningen för passiviteten var att få den utplacerade godbiten. Jag måste fundera lite på det här. Vad är det som får hunden att förstå skillnaden på att kontakt = belöning ibland, medan att inte ta kontakt = belöning i en mycket snarlik situation. Jag behöver skilja på situationen så hon märker skillnaden.

Vi avslutade fredagen med hundspråk. Cilla visade bilder på hundmöten. En terapihund som sätter svansen mellan benen ska plockas ut ur situationen. Det är för jobbigt. Det är oerhört viktigt att kunna läsa sin hund när man arbetar tillsammans

Sarek och Senta har spänt upp linorna och Toya ska just kliva in mellan för att...
HOPPA TWIST

På lördagen var Sara (Hälsans Hundar / Fadderhunden) hos oss som instruktör. Det var ingen särskild tid inplanerad för hundträning under dagen, men jag passade på att träna Toya på alla fredagens moment och på "hakan i knät" medan vi satt i en soffa och lyssnade och antecknade.

Vi fick ett par grupparbeten som Toya och jag löste tillsammans med Gunilla och Noah. Tack Gunilla för bullen!!!
Olika situationer som kan uppstå på ett boende presenterades och vi skulle ge förslag på hur man löser situationen. Det handlade i stora drag om att andra människor håller fast hunden på något sätt, att de boende vill ge hunden chokladkakor, att personalen beter sig underligt mot hunden osv. I alla olika fall ska man skydda hunden som en första åtgärd. För att kunna skydda hunden kan man ha med sig ett extra koppel och lämna det till den som inte vill att hunden ska gå. Bästa sättet att skydda hunden är ofta att förekomma, att se att någon är på väg och med kroppsspråk och ord förklara att hunden ska till en annan på besök, att den kan komma senare, eller helt enkelt lämna boendet och försöka en stund senare igen. Och givetvis kontakta personalen.

Om hunden blir fasthållen kan man ha ett halsband som går att koppla loss, man bör också ha en signal till hunden som säger "det är lugnt, jag har kontroll". Sara berättade att när hon håller löst i sin hunds halsband så är det en sådan signal. Vi fick många tankeställare och bra tips av Sara, som förbereder ekipaget för olika oväntade situationer. Man ska ha en beredskapsplan för att kunna ha en handlingsstrategi i en situation som man inte vet hur man kommer att reagera på. Om man sedan kan hantera situationen på ett bättre sätt än beredskapsplanen ger är det förstås okej, men man behöver skydda hunden och man behöver skydda sig själv.

Sara hade också fantastiskt bra tips på hur man säljer in sig med sin terapihund och vi avslutade dagen med en kort förläsning om hur man kan bota hundrädsla/hundfobi.
Om man vill läsa mer om Sara, klicka på länken:

Hälsans Hundar

---

Lördag och söndag 12-13 mars 2011

Detta har varit två dagar fyllda med aha-upplevelser. Jag har fått insikter eller öppnat upp för hur terapihundens beteenden formas och hur väl Toya passar för uppgiften som T-hund och hur

Toya i skogen

väl vi två tillsammans passar som terapihundsekipage. Jag har knutit ihop säckar, dvs lösa delar av utbildningens olika moment har sammanfogats till meningsfullheter. Och saker och ting har fallit på plats. Vi skulle troligen kunna examinera i maj eftersom Toya kan sina uppgifter. Men vi har inte gjort praktik och jag har bestämt mig för att läsa kurslitetraturen lite senare. Nu ska jag arbeta fram ett föredrag om att skaffa hund när man inte mår så bra, kanske är utbränd, i sorg, arbetslös eller liknande. Det kommer dels att bli mitt specialarbete på T-hundsutbildningen och jag vill gärna presenera det för detta härliga gäng som jag lärt känna under utbildningen. Dels kommer föreraget presenteras på Österåkers BK i en längre version, i början av maj, den 8 maj har jag bokat.

Hemma efter promenad och lunch i skogen

Att denna utbildningshelg har varit så fantastisk måste jag säga beror till mycket stor del på Lena Andersson från Hundens Hus i Sundsvall, som kom ned och höll i utbildningen under helgen. Allt var välbalanserat med teori, träning, film, grupparbeten och hundarna var fortfarande pigga i slutet av dagarna när vi gjorde de sista övningarna med dem. Så kolla gärna in de träningsläger Hundens Hus i Sundsvall har (hundenshus.com). Själv är jag sugen på att åka på bollvallning eller rallylydnad.

Toya leder dragspannet

Toya springer lös tillsammans med valparna på deras första dragträning

Nadja och Sarek drar släden, Toya till vänster i bild.

Den här helgen på Hundens Hus har vi då tränat att hälsa, närhet och hakan i knät. Toya har apporterat och hon hämtar utan probem de föremål som ingår i att hunden ska kunna hämta för att bli godkänd: papper, plast, metall, textil och trä. Hon apporterar en bytta och lämnar den till mig eller någon annan. Hon hämtar sedan en visp. Hon kan hämta mitt näsdukspaket och sedan en tappad pappersnäsduk. Hon hämtar en liten sked och så lät jag en av kurskollegorna hålla skeden och lägga dit en godisbit och Toya tog fint från skeden. Allt kan slipas och bli bättre. Tex avlämnandet hos någon annan, det gör hon för att jag pekar, inte för att hon själv har förståelsen. Så vi tränar vidare med ny inspiration. Marilois har som vanligt fotograferat under kursen (och jag fick inte med mig kameran) och kanske Toya fastnat på någon bild:

Marilois och Zacke

---

Helenas hundblogg

Till sidans topp