Julberättelse
Julsaga 2013
Det var en av de där vintrarna då det stormade så mycket. Den ena stormen efter den andra avlöste varandra och däremellan regnade det något helt fruktansvärt mycket. Efter ett par dagars regnande kom nästa storm och torkade bort allt det blöta och ibland var det både och samtidigt. Då ville ingen gå utomhus. Men det kom ingen snö, ingen alls. I den lilla stugan vid skogens kant, bodde den långa gumman med sina vita vargar. Hon tittade ut genom fönstret och såg upp mot trädtopparna som vajade ovanför berget som låg alldeles intill stugan. Medan hon såg granarnas våldsamma gungningar fram och tillbaka och fram och tillbaka tänkte hon på trädet som stod på det andra berget, norr om stugan. ”Bara inte den stora aspen faller ned i år”, tänkte hon.
Det var två dagar före julafton…
Fortsättning följer.
Julberättelse 2011
Nu när snön kommit kan vi promenera på golfbanan som ligger bortom skogspartiet bakom huset,
och här kommer en berättelse från årets mörkaste dag (22/12) i vilken mina tikar imponerar med sin klokhet.
Jag stod på golfbanan och tränade apportering med en hund i taget. Plötsligt
kom en jack russel farande i riktning mot oss och ägarna med två till hundar befann sig 50-100 meter
bort. Det brukar lugna sig om jag vänder bort och går, men det blev så
trassligt med kopplen eftersom vi var mitt i träningen och hundens matte kom
springande efter sin hund. Så den kom förstås närmare. Mina pojkar började
skälla och jag ropade att hundägaren skulle gå åt andra hållet. Samtidigt
smet Nadja iväg och motade den lilla hunden, vänligt och bra. När den smet
förbi henne för att matte fortsatte mot mig plus att en till hund började
röra sig mot oss, sprang Toya fram och motade hunden och Nadja tog hand om
nästa. De var en bit ifrån oss så jag ropade så högt jag kunde “spring åt
andra hållet” och hundägaren tittade förvirrat på Nadja och Toya, hon trodde
nog jag sa något till dem. “Hundägaren, spring åt andra hållet, få med din
hund bort!” ropade jag då och “bry dig inte om mina hundar”. Bara ett par
tveksamma steg från henne åt andra hållet gjorde att hennes hundar slutade
springa mot mig (och mina skällande hannar) och hon kunde lyfta upp den ena
lilla hunden och fick med sig den andra. Toya och Nadja kom direkt tillbaka
till mig. Jag är så imponerad. De handlade klokt, de var vänliga, de samarbetade och de visste när de var klara.
Jag upplevde den här visheten även med Joy (som lämnade mig fjorton år gammal för tolv år sedan)
och har många gånger tänkt att jag inte kunde förvalta den då, hundens klokskap. Jag var så
oerfaren som hundägare. Jag hoppas att jag kan det nu.
